Inatt spenderar jag sista natten i lägenheten och på måndag börjas flyttstädningen så då blir det att sova hos mamma tills den 2 maj.

Det känns otroligt konstigt och jag har fortfarande inte förstått att jag ska flytta, jag tror att jag förnekar det fortfarande. För just nu känner jag mig bara helt tom, precis som lägenheten.

 

Men jag har alltid haft svårt att flytta, även om det varit från ett ställe som jag inte gillat så värst mycket och vet att jag kommer att flytta till något som jag gillar tusen gånger bättre (som när vi lämnade våran gamla lägenhet för den här) så lämnar jag ändå ett hem bakom mig där jag på något sätt funnit trygghet.

Den här gången är det lite annorlunda eftersom jag kommer att flytta till en ort där jag egentligen inte vill bo men jag gör det för Roberts, och vårat framtida barns skull eftersom jag vill att vi alla ska bo tillsammans och dessutom så är det så otroligt jobbigt att vara utan Robert vilket jag märkt nu på veckorna då vi varit ifrån varandra.

Men när jag flyttar härifrån är det så otroligt många personer som jag kommer att sakna, personer som jag träffar i princip varje vecka och som jag nu inte ens kommer att träffa varje månad. Jobbigast kommer bli att inte kunna gå till mamma när jag vill för att surra av mig om allt med henne eller få träffa Daniel och bara larva runt och prata strunt och speciellt nu när jag tycker att vi har fått en sådan bra kontakt. Får i alla fall träffa dem nu då jag ska bo där och sedan får jag hoppas att det blir många resor hit och att även de kommer och hälsar på mig.

Fast nu så är inte mamma och Daniel de enda jag kommer sakna utan jag kommer såklart även att sakna min bror Magnus med familj och syster Sandra med familj. Samt våra gemensamma vänner som vi spenderat mycket tid med på helgerna.

 

Nä det känns otroligt jobbigt att lämna ett ställe där man trivs så otroligt bra för ett ställe där man otrivts i 15års tid och egentligen bara har kontakt med en person. Det kommer bli otroligt ensamt och jag är livrädd att allt ska återgå till hur det var förut och att allt jag blivit utsatt för nu ska gå till mitt barn.

Det låter kanske som att jag bara fiskar efter det negativa i det här men sanningen är att jag inte hittat något positivt ännu. Visst, det kommer bli en större frihet att bo i hus men han som äger det kommer att ha saker i flera rum så länge till att vi i princip inte kommer kunna känna hos hemma förrän hans saker är borta och vi fått till det som vi vill ha det. Just nu känns det som att vi kommer få ha mycket på fel ställe och nedpackat i kartonger tills dess att han flyttat ut sina saker och jag har en känsla av att det inte kommer att ske förrän långt efter att våran son är född.

Men även om nu huset blir en lite större frihet så kommer de långa resvägarna, dåliga bussförbindelserna, brist på jobb och dåligt om affärer och nöjen snarare kännas som något utav en fotboja än frihet.

 

Känner bara att jag blir otroligt ledsen när jag skriver om det här, vilket inte var min tanke. Min tanke var att skriva om alla underbara minnen denna lägenhet, och ort, har gett oss. Om personer som kommit och gått. Om skratt, tårar, glädje, sorg, positiva och negativa besked samt allt där emellan. Men ändå kom detta i princip ändå bara att handla om min negativitet över denna flytt. 

Jag trodde att det skulle vara lättare att skriva om men jag antar att jag får skriva om alla minnen en annan gång.