Eftersom jag är en YouTube-nörd till högsta grad nu för tiden så är det kanske inte så konstigt att jag även hämtar inspiration från de som jag följer där. 

Therese Lindgren är en väldigt stor inspirationskälla, och motivationskälla. Har ju tidigare skrivit om att jag var sugen på en vegetarisk vecka och även om det är något jag velat göra i 10 års tid så är det väl inte förrän nu jag känner mig taggad till det. Lite kanske för att det finns mer vegetariska alternativ idag men också för att jag blir inspirerad och motiverad av henne.

Det är dessutom hon som har inspirerat mig till nästa grej nämligen att försöka ha lite mål för det här året som jag ska försöka att uppnå. Lite som hennes bucket list men ändå inte.

Det jag har som mål och ska försöka att göra i år är:

 

1. Använda min mobil mindre och framförallt på kvällen. Detta går bättre och bättre då jag inte kan ha den på min sida sängen samt att jag nu kommit på ett sätt som gör att jag lättare somnar, vilket alltid varit ett problem för mig.

2. Våga lite mer, nu menar jag inte hoppa från flygplan, simma med hajar eller bada naken på Sergels Torg utan mer att jag ska ta för mig lite extra. Ringa samtal som känns jobbiga själv, prata lite mer med folk, både okända och kända för att kanske bli lite mer självsäker.

3. Se fler dokumentärer, planen var en i månaden under året och skriva om alla men än så länge har jag bara sett två, så får väl skriva lite om dessa samt att jag får ta mig i kragen och se fler nu framöver. Är bara så svårt att hitta någon intressant att se.

4. Ägna mer tid åt att läsa. Jag älskar att läsa men då jag var gravid och nu en tid efteråt så har jag inte kunnat fokusera alls på det som står. Men nu är det dags att ta tag i det igen och läser nästan varje dag, även om det blir lite åt gången.

Men många bäckar små.

 

Så det är inga jättekrångliga grejer, är ju trots allt mamma till en 10 månaders som tar mycket av min vakna tid. Samt att jag har ett helt hus att sköta, människor att vara social med samt djur att ta hand om.

Nästa år ska jag se till att ha lite fler punkter och kanske några roliga också.

En tanke i år var att ha egentid med Robert en gång i månaden men insåg rätt snabbt att det inte finns en möjlighet till det i år då vi har så otroligt mycket framför oss, speciellt i höst.

 

 

För ca 1 ½ månad sedan så gjorde jag en update om Casper och nu tänkte jag göra en till då det har hänt mycket sen dess. Och eftersom han blev 10 månader i måndags samt att vi var på 10-månaderskontroll igår så känns det extra passande att göra det nu.

 

Han vägrar:
* Krypa på knäna, alla barn har ju olika stilar och Caspers tycks vara att åla fram, även om han i ca två månader stått på knä och gungat.

 

Han kan snart:
* Gå själv! Lite ofattbart att han som nyss var så liten snart kommer att springa omkring på egen hand.

 

Han kan ännu inte:
* Äta mat själv med sked, har ingen brådska då jag gillar att mata honom. Han vet vart den ska men när han ska ta från tallriken så är det lättare att kasta skeden och äta med händerna.

 

Övriga saker:
* Han väger nu 11,035kg och är 76,8cm lång. Så han ligger fortfarande över medel.

 

 

 

 

 

 

 

Detta är en sak jag funderat på under flera års tid, och säkert aldrig kommer att förstå mig på, och det är vuxnas beteende vid separation.

Visst, jag kan tänka mig att det inte är lätt att gå ifrån varandra och särskilt inte om det kanske bara är det ena partnern som vill avsluta förhållandet. Det är ändå ett band som två personer delat, under en kortare period eller längre tid, som nu klipps. Förstår att det kommer upp många känslor som kanske inte alltid visar sig så som man själv vill.

Men det jag tänker på i just det här sammanhanget som jag snart kommer att skriva om utspelar sig egentligen lite längre fram och inte nödvändigtvis direkt efter en separation och det är hur barnen blir behandlade i det hela.

 

Jag vill inte nämna några namn men jag vet personer i min omgivning, personer jag känner mycket väl, som har/har haft problem med vårdnadsfrågan om barnet/barnen efter att de separerat från sin partner. 

Den ena partnern ser sig oftast ha äganderätt (oftast mamman men observera att det inte behöver vara så!!). Personen "tar" då barnet/barnen och låter dem träffa den andra föräldern väldigt sällan.

Har även själv varit med om det (förlåt mamma och pappa) under min uppväxt att mina föräldrar inte alls kom överens. De baktalade varandra och grälade om vem som skulle vara vart under lov etc. utan att egentligen fråga oss, speciellt inte då vi var mindre. Jag var ofta mellanhand och det gjorde mig så ledsen att stå emellan och behöva höra allt. 

Idag har de däremot en väldigt bra relation med varandra, kanske för att jag förklarat som vuxen hur det varit.

Men det här är fortfarande vanligt och det gör mig så ledsen.

 

Om vi nu tar ett exempel, kanske inte helt påhittat men som sagt vill jag inte nämna några namn, där personen i fråga tar barnen och flyttar. Denna person vet då efter en stunds frånvaro inte om han/hon vill att ex-partnern ska få träffa barnen själv eftersom de inte setts på ett tag, de kanske inte känner igen honom/henne.

Ex-partnern tycker såklart att detta låter dumt och anser då att han/hon har lika stor rätt att umgås med sina barn, framförallt då de har delad vårdnad.

Personen får inte heller komma hem till barnen i deras nya hem eftersom exet inte gillar personen i fråga. Inte ens vid födelsedagar eller andra högtider får han/hon hälsa på. 

Utan han/hon får istället nöja sig med samtal från sina barn där han/hon får höra hur saknad denne är av barnen men känner sig ändå som en skurk när han/hon berättar att det inte går att hälsa på den här helgen heller utan att vi får vänta tills vi ses här någon gång framöver.

 

Min åsikt i det hela? Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, om båda föräldrarna är kapabla till att ta hand om barnet. Har du blivit misshandlad av din partner eller om barnen på något sätt råkat illa ut, ja då är det en annan sak. Men om det helt enkelt handlar om, som i de fall jag känner till, att ena personen anser sig ha större rätt till barnet på grund av olika dumma bortförklaringar, då är det bara ett dumt beteende.

Om det tillexempel skulle hända något mellan mig och Robert i framtiden, vi kanske går olika vägar, slutar prata eller känner att detta inte funkar längre då skulle jag ALDRIG hindra Casper att bo hos sin pappa. Visst, bor man på olika orter kan det bli svårt med varannan vecka metoden men det finns helger och lov som jag framförallt tycker ska delas lika men sedan får man inte glömma att barnen inte är en ägodel som man ska prata över huvudet på och slussa fram och tillbaka utan att ju äldre personen blir så ska väl han/hon också ha lite att säga till om om sin lediga tid.

Så ni separerade föräldrar ni får hata varandra som pesten om ni vill men om båda är ansvarsfulla och drar sitt strå till stacken då det gäller era gemensamma barn, ja då har båda lika stor rätt att träffa dem!

Jag har bara så svårt att förstå att det finns personer i min närhet som fortfarande håller på och bråkar och bråkar och aldrig kommer någonvart mer än att de sårar sina barn. Att det fortfarande försikommer så mycket skitprat om varandra som gör barnen då ledsna. För man älskar ju mamma men om hon pratar så mycket skit om pappa får vi inte älska honom då? Eller tvärtom. Och det var så jag kunde känna ibland när jag var liten.

Nä detta kan jag spåna på hur länge som helst och fortfarande inte förstå hur dessa personer tänker. Det enda lilla tankesättet jag kan tänka mig är att mammor känner att de har ett annat band till barnet. De har burit på det, fött fram det, kanske varit den som var hemma mest i början och kanske vill då även barnet bo hos mamman för att de har en annan relation. Det är okej, men sedan tycker jag då att man som mamma (och återigen hur mycket du hatar pappan i fråga) ska uppmuntra barnen att umgås med pappa också. Att få kvalitetstid och glada minnen mår vi bara bra av då vi sedan växer upp. 

Sedan om ni föräldrar munhugger med varandra på sms efteråt (rekommenderar inte i telefonsamtal så barnen hör för bara det är otroligt jobbigt) så är det helt upp till er! Och är barnen gamla så berätta då att ni kanske inte alltid kommer överens men att ni försöker ert bästa och att det inte under några som helst omständigheter beror på dem. För allt är inte en dans på rosor, vilket alla lär sig förr eller senare, men varför inte försöka göra det till det bättre då man har möjligheten?

 

Lite "ordbajsande" från mig så här på natten. Kanske blir lite lättare att somna då jag slipper tänka på det. Notera även att varken jag eller Robert är uppe i detta utan vi bor ihop och älskar fortfarande varandra otroligt mycket, utan att det är något som jag funderat på länge och nu börjat tänka på igen då vi har personer i våran bekantskapskrets som befinner sig i det här just nu, vilket då fick igång tankeverksamheten hos lilla mig.

Så tack och god natt till publiken!

 

 

 

...när man upptäcker att klockan är betydligt mer än vad man trodde!

Tittade på klockan nu och var tvugnen att trippelkolla med andra klockor för att se att det verkligen stämde. Trodde att den kanske var 23.00 som max men att den var 00.40!? Nä det trodde jag inte.

Jag är pigg (ungefär som vanligt då) men har kommit på ett knep som är bättre än att räkna får. För jag är ju en sådan person som har svårt att somna, när jag sedan sover så sover jag väl relativt bra, vaknar lite väl ofta ibland men det är inte så att jag vaknar och inte kan somna om igen.

Hur som, det jag nu börjat med att göra på kvällarna är att tänka ut tre djur, tre saker man kan dricka  eller saker man kan äta på varje bokstav i alfabetet. 

Är sällan jag klarar hela och oftast så, när jag börjar somna, glömmer jag bort vart jag var och hoppar lite hit och dit men det är ju inte så viktigt, gör det ju endast för att kunna somna. Och jag måste säga att detta har fungerat fantastiskt bra. 

Jag ligger inte längre och tänker på en massa onödiga saker, för annars är jag duktig på att tänka på saker som ger mig ångest.

Jag spelar knappt mobilspel längre heller för att kunna somna som jag tidigare har gjort. Jag vet att det inte är bra att kolla på telefonen innan man ska sova eftersom det försämrar sömnen men det var det enda som kunde få mi att sluta tänka på allt som gjorde det svårare för mig att komma till ro.

Så detta är ett tips till er som har svårt att somna. Och ett tips i tipset, tänk på engelska om ni känner att ni har riktigt svårt att somna för att trötta ut hjärnan ordenligt!

 

Zzzzzzzz!

 

Tänkte redan när jag vaknade av min hostattack att idag blir det en hemmadag. Tänkte också att jag gärna sovit längre men efter att ha hostat till och från i 5 minuter så hade jag såklart lyckats väcka Casper. Även om han säkert vaknat när som helst i alla fall då klockan ändå var 08.00.

Så vi klädde på oss och gick ner och åt frukost istället.

 

Efter frukosten så tänkte jag att jag lika gärna kunde ta tag i lite saker här hemma, så plockade undan lite, rafsade ihop all tvätt som låg överallt och lade i tvättpåsar och vek allt som var tvättat och grejade lite på övervåningen. Lade Casper i sin säng medan jag höll på med det. Han blev inte alls nöjd men bara minuter senare när jag städar på toan tycker jag att det blir ovanligt tyst. Går in i sovrummet och ser att han somnat. Säkert på grund av att han inte fick sova klart på morgonen tack vara min dumma hosta!