På onsdag så börjar allvaret, eller nästan i alla fall. Kommer få ett samtal av arbetsförmedlingen eftersom jag skrev in mig där förra veckan. Det är något som jag skulle ha gjort för länge sedan men det har inte blivit av. Inte för att jag inte vill jobba och tjäna egna pengar, klart jag vill. Vem vill inte? Utan det är mer för att jag själv känner att jag inte är mig själv och inte alls mår bra psykiskt. Och då blir det mycket lättare att bara hålla sig hemma, kramas med Casper och dona på med det som ska göras här, vilket vissa dagar kan vara rätt så mycket!

 

Jag har ju aldrig haft ett fast jobb tidigare utan har antingen ströjobbat med att dela ut reklam (inte alls värt det) och intervjuat folk på tåg och bussar (jättekul och utvecklande men inte det bästa om man bli åksjuk lika lätt som mig) eller varit timvikarie inom äldreomsorgen. 

När det kommer till äldreomsorg så var det mycket jag gillade. Jag har alltid haft social fobi (självdiagnostiserad) och fått jobba mycket på mitt självförtroende och självkänsla. Det här fick jag otrolig hjälp med av en tidigare jobbcoach. 

Det var därör väldigt utvecklande för mig att jobba med äldre eftersom de var så lätta att prata med. Svårare var det att kommunicera med personalen, vilket är ett måste om man jobbar inom vården. Det är inte bara att öppna munnen som jag fått höra hela livet för kommer det inte ut några ord ändå så spelar det ingen roll. 

 

Jag kan inte med säkerhet säga att det hade varit enklare att hitta ett jobb på en annan ort, säkert inte, men här känns det extremt motigt då det var här allt började. Detta har jag tagit upp tidigare så det är inget jag ska tjata om igen och det var inte det som var min tanke med det här inlägget heller.

Tanken med det här inlägget var ju faktiskt att skriva lite om mina drömjobb.

 

Alla har vi väl något som vi drömmer om att jobba med och har haft sedan vi var små. Det behöver visserligen  inte vara samma sak som vi drömde om då men alltid har man väl sagt att det här vill jag göra när jag blir stor?

Som liten ville jag bli arkeolog i Australien, veterinär, jobba i djuraffär eller bli skådespelerska. 

Idag vill jag bli författare, översättare av texter, korrekturläsare eller skriva krönikor. Kanske ser ni ett samband med det jag nämnt tidigare att jag har svårt att prata med människor och att jag gärna vill ha ett jobb med få arbetskamrater och endast sitta vid en dator?

Men det beror på mer saker än så. Jag har alltid älskat att läsa och skriva och lärde mig tidigt med bådadera. 

Det tog visserligen bra många år innan jag fick mina texter att flyta på och än idag så har jag mycket att lära mig inom det området. Om man nu någonsin kan bli fullärd?

Var ju även av dessa anledningar som jag valde att läsa Skrivande och Litteratur på distans då jag fick välja två frivilliga kurser på gymnasienivå för att komplettera mitt gymnasiebetyg. Däremot så är jag än idag osäker på om jag har någon fullständig examen eller inte, kanske tål att kollas upp redan idag?

 

Jag vill gärna ha ett strukturerat jobb där jag har dagliga uppgifter som ska vara klara innan dagens eller kanske till och med veckans slut. Är de inte klara ja då får man jobba hemifrån. 

Nu kommer jag säkert att låta hur nördig som helst men det kan jag ta. Det bästa jag visste med skolan var inte rasterna, bilden, slöjden eller något annat mer kul utan det var att komma till en lektion som var strukturerad. Visst kan de tre tidigare nämnde ämnena vara det också men på dessa tre måste man även göra något och vara kreativ på ett helt annat sätt än om du kommer till en lektion och får en introduktion till sidor och frågor som du ska ägna dig åt att läsa och svara på under resten av lektionen. Var väl därför jag gillade matte så mycket, man fick alltid sidor som skulle göras under den lektionen och hann man mer var det bara bra.

Märkte det när jag sedan pluggade på distans hur noga jag var på att dela upp mina arbeten för att hinna i tid. Satte mig först ner och skrev ner tidsramarna för varje del vilket var mellan 1-2 veckor, det här var förutbestämt av den lärare man hade i kursen. Samma sak var det med prov, inlämning av uppgifter m.m.

Kollade sedan hur många sidor som skulle läsas, hur många frågor som skulle besvaras, hur mycket webblektioner det fanns samt information på skolans hemsida som skulle läsas utöver bokens innehåll.  Till varje del skulle även en uppgift skickas in och den påbörjade jag rätt snabbt men avslutade den i slutet av varje period och tog ett par dagar till det. 

Att vakna på morgonen och veta att idag ska jag göra det här var så härligt! Kanske inte varje dag, inte då jag sovit uselt eller inte hade någon pepp men att ha en lista med att det här och det här ska vara klart under dagen underlättar så mycket! Är väl därför som jag, och många andra med mig, gillar att skriva listor och stryka över sådant man har gjort. 

 

Så vart hittar jag då detta drömjobb som innehåller struktur, inte är allt för socialt men inte heller helt isolerat från världen eftersom det inte heller är bra för någon, där jag får läsa och skriva mycket samt har möjlighet att kunna jobba hemifrån om det skulle behövas?

Eller är det så att det här jobbet inte alls existerar utan att jag i slutändan ändå kommer att hamna där på äldreboendet och istället för att trivas räkna mer timmarna tills dess att jag får komma hem, som så många andra gör på arbetsplatser där de inte trivs fullt ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är inte den mest korkade personen men kanske ibland inte heller den smartaste. När det kommer till tekniska saker har jag inte tummen mitt i handen men jämför man mig med några av mina bröder så är det som att jämföra min hund Torgny med Einstein!

Enligt mig ska teknik bara fungera och gör den inte det ja då är det lätt hänt att det blir lite panikartat kaos hemma hos oss. 

En av gångerna paniken bröt ut var då jag och Robert satt och kollade på serier och plötsligt blev datorn svart. Hjärtat började rusa direkt då jag är en person som är så oerhört rädd om mina bilder, trots att de föreställer ytterligare en halvsuddig bild på Casper då han sitter och äter...

Jag reagerade med att bli arg och förtvivlad och att snabbt dra ut datorn och flytta den till den svala bänken i köket där den fick stå en stund. Robert reagerade med att vara extremt lugn och säga gång på gång att det inte är något att bekymra sig för och att allt kommer vara kvar för troligtvis blev den bara lite för varm.

Varpå jag då blev ännu argare och skällde på Robert som eldat för hårt i kaminen och gjort hela rummet för varmt!

Datorn startade sedan upp som vanligt, allt var kvar och paniken var över. Däremot öppnade jag demonstrativt fönstret, stängde av den igen och sa att nu blir det minsann inget mer Leif och Billy! (Ja det var det vi såg...)

 

Idag var paniken tillbaka igen. Håller på att greja lite hemma och sätter mig sedan ner en stund för att lägga in lite bilder på en köp-och-sälj sida på Facebook. Våran dator är kopplad till TVn som får agera stor skärm. Detta gör även så att den står och går i bakgrunden då man ser på vanlig TV. Och ja med en Casper i närheten så kan det då därför vara alla möjliga konstigheter framme då man sedan skiftar tillbaka till datorn, i alla fall om han fått tag i datormus eller tangentbord (eller både och).

Idag var inget undantag. Klickade bort det och tänkte inte så mycket på vad det var jag klickade bort. Sen blev skärmen svart. Trodde att jag kommit åt något på TV-dosan och började trycka runt på den först. Sen var jag tillbaka till inloggningssidan på datorn igen. Loggade in och allt jobbigt som alltid ska starta upp i samband med att man kommer in på datorn ploppar upp. Sedan blir det svart igen. Här börjar paniken komma! Det studsar sedan tillbaka till inloggningen igen, jag skriver i lösenord, allt skit ploppar upp i vanlig ordning och efter det en jäkla massa rutor med varningar hit och dit och sedan blir det svart. 

Så här håller det på och mellan varven då den är igång försöker jag föra över mina bilder, dokument och annat skit som enligt mig är värt att spara. 

Blir även småsur på Robert som har installerat de här grejerna som hela tiden startar upp då datorn startas om. Det fördröjer tiden så mycket att jag under vissa gånger inte ens hinner se vad det är jag vill spara och inte från de mappar jag har. 

Sedan blir det svart igen, länge, så jag chansar och stänger av datorn med knappen på den. Startar om, ber till Gud (nej så religös är jag faktiskt inte men i stunder som denna tycks det alltid komma böner till höger och vänster), allt är kvar och datorn fungerar precis som vanligt.

 

Sitter ändå och för över saker till USB-minnen och planen är att formatera den här datorn så fort som möjligt. Inte bara på grund av kvällens panik utan för att det är något som vi har pratat om länge. Datorn har tillexempel inte ens 30% fullt på sitt minne, och ett minne på den är helt tomt. Ändå har den haft perioder då den varnat för att minnet är fullt!

Sedan har vi det här med dessa saker min kära pojkvän fixat som ploppar upp hela tiden vid start, program som inte används men ändå ska komma upp om och om igen och som vi inte får bort trots många försök.

Och sist men inte minst alla dessa spel och appar som jag hela tiden avinstallerar, kommer upp att de är borttagna för att sedan visa sig att de inte alls är det...

 

Inser nu hur pass dum jag låter, och ja jag har hånat mina föräldrar då de inte klarar av något tekniskt eller skriver sakta på tangentbordet för att nu inse att trots att jag är bra på mycket så är jag inte 100% när det kommer till vissa tekniska grejer!

 

Om jag nu ska vända detta till något positivt, årets nyårslöfte att se saker lite mer positivt, så hittade jag en del gamla dokument jag skrev då jag läste Skrivande och Litteratur på distans. Läste igenom en del och inser att jag med lite tid skriver rätt bra texter. Då förstod jag inte alls vad min lärare menade då han ville att jag skulle läsa vidare och fortsätta skriva, men nu gör jag det. 
Blev en liten välbehövlig självförtreoende boost efter kvällens panik!

 

 

Har ni någonsin varit med om saker som ni känner på er med 100% säkerhet kommer hända när som helst, och så händer det?

Det här händer mig hela tiden, faktiskt så ofta att jag och min syster brukar skoja om att jag kanske är synsk. Idag hände det igen. 

Jag vet inte vad det är med det här huset, eller så är det hjärnan som spökar med mig, men känner mig konstant utstirrad. Jag vet inte vad det beror på. Är det spöken eller hjärnspöken? Hur som helst så kan jag meddela att idag inte var något undantag och jag fick en sådan stark känsla att det snart kommer komma någon hit och knacka på. Vilket aldrig händer. 

Bara minuter efter så hände det! Och ja jag blev jätterädd! Kände nästan hur blodet försvann ur armar och ben och började skaka och ringde snabbt Robert som tyckte jag skulle öppna, hundarna skällde dessutom som galningar. Det knackade som bara tusan då jag smög ut i hallen, fortfarande med Robert i telefonen. Såg en massa små händer som knackade som bara den på rutan, förstod att det var barn som kommit för att säga bus eller godis.

Robert fortsatte tjata om att jag skulle öppna men kroppen vägrade, trots att jag visste att det var små oskyldiga barn som bara skulle fråga efter lite godis. 

Detta säger så otroligt mycket om min hälsa just nu. Att jag är så rädd för ingenting och det gör mig så skakig och så handlingsförlamad att min kropp, och hjärna, vägrar öppna dörren. Kände mig dessutom lite småsur på de stackarna jag aldrig såg för att de skrämde mig så för att sedan visa sig vara helt ofarliga små krabater.

Hade Casper varit vaken hade jag nog reagerat på ett helt annat sätt. Hade nog hoppat till men hade garanterat haft större mod till att öppna. 

 

Började sedan tänka tillbaka på de gångerna som vi gått runt och sagt bus eller godis. Minns en gång då jag, min kompis och Daniel var ute i flera timmar på kvällen. Det var kallt, hade kommit lite snö och vi var blöta om fötterna men fortsatte ändå gå och fråga efter godis. Många äldre trodde vi hade saker att sälja och ett par smällde igen dörren i ansiktet på oss. Andra var hur trevliga som helst och bjöd in oss och pratade en stund (bara äldre damer och herrar som knappt kunde gå som bara ville ha någon att prata med).

Förutom godis minns jag att vi fick frukt, glass och pengar. 

Vi blev desstuom riktigt sura på de som inte öppnade trots att vi såg eller hörde att de var hemma. Kanske blev dessa barn sura på mig idag? De kan ju inte ha missat att jag faktiskt var hemma men helt enkelt vägrade öppna dörren, eller rättare sagt var för handlingsförlamad till det.

Får ta igen det nästa år och se till att ha massa gott hemma!

 

 

 

Kommer inte på nån vettig rubrik till det här inlägget så tar därför det mest simpla jag kunde komma på.

Som jag skrev förra veckan så har vi haft lite bekymmer med kabel-tvn där de tyckte att vi skulle betala för kanalerna trots att vi inte hade tillgång till dem efter ändringen. Var även i kontakt med Telekområdgivarna som även de ansåg att vi inte skulle behöva betala om vi inte godkänt villkorsändringarna som gjorts.

Så i onsdags var jag upp till kommunnen tillsammans med pappa då även han hade ett ärende dit. Han som har hand om det hela berättade för mig att det var 3 månaders uppsägningstid och att enda gången det inte gällde var vid dödsfall.

Berättade att jag varit i kontakt med Telekområdgivarna och att det enligt dem räknas som en villkorsändring och att då gäller inte det.

Ja det hade jag rätt i men enligt han hade vi godkänt ändringen samma sekund som vi hämtat ut ett digitalkort, det har vi aldrig gjort.  Tydligen hade han fått höra att vi gjort det trots att Robert och den tjejen som han pratade med haft en diskussion om det faktum att vi inte har hämtat ut något.

Så vi behöver inte betala för någon kabel-tv längre och jag hade rätt i det hela.

 

Men då när jag kom hem hade även gratiskanalerna försvunnit. Pappa kom hit strax efteråt så han ringde till kommunen och hörde vad det kunde bero på. Han var mest fundersam över om de kanske råkat gräva av någon kabel eller liknande de som håller på att gräva vid folkets hus. 

Tydligen funkar det så att vårat internet, där även kabel-TVn kom ifrån, har kopplats ihop med antennuttaget på väggen och det nämndes något om ett avtal så om vi ville fortsätta se gratiskanalerna så var vi tvugna att fixa en egen antenn. Annars var vi tvugna att betala summan för kabel-TV till dem, alltså lika stor summa som de tar för hela deras utbud skulle de nu ha för gratiskanalerna.

Detta tycker jag låter konstigt men orkade inte nästla mig in i det här utan Robert visste att det satt en gammal antenn på taket och i söndags då vi kom hem for han upp på vinden och kopplade om lite så vi fick in gratiskanalerna på våran TV nere. 

I samma veva bestämde även Robert att det nästan var få kanaler ändå och tyckte att vi skulle skaffa boxerkort med ett paket där vi själva får välja vilka kanaler vi ska ha. Så vi gjorde det och tur som det var så hade de även erbjudande på det just nu.

Första året kommer det vara hälften så mycket som vi betalat för kabel-tv här, eller ännu billigare än halva priset eftersom detta kort var gratis och de ska ha 700 kr på kommun för ett.

Men andra året kommer det att kosta ca 30 kr mer och det kanske låter dyrt för 239 kr för bara 8 kanaler + gratis utbudet på 6-7 kanaler. Men sedan får man tänka så här också att av de kanaler vi betalade 200 kr för på kommun så var det inte ens 8 vi såg på. Nu kan vi själva välja vad vi ska ha samt byta ut dem en gång i månaden om vi känner för det. 

Så en aning dyrare men en betydligt smartare alternativ för oss.

Just nu har vi dessutom en hel hög med kanaler, då kortet kom idag, och antar att  det beror på något specialerbjudande eller liknande i början för att locka folk att köpa mer kanaler eller för att man ska kunna se vad som visas på resterande kanaler.

Hur länge det håller i sig vet jag inte men kommer väl vara kul så länge det varar.

 

Det blev långhelg för oss i helgen som var då Robert tog ut pappaledigt både torsdag och fredag samt att han jobbade 5-14 förra veckan så han slutade tidigt på onsdag.  Men onsdagen kändes inte alls som helg för det då vi höll på städa hemma samt packa inför helgens lilla tripp.

 

Torsdag:

På tordagmorgon begav vi oss iväg mot Holmsund för att hämta Erik, Roberts pappa. Han skulle med oss till Nässjö i Ramsele under helgen så  vi hämtade honom eftersom han inte är något fan av att åka buss.

Efter att ha hämtat honom så passade vi på att handla mat m.m. i Umeå där utbudet och priserna är lite bättre.

När vi kom hem så var Casper något som han väldigt sällan är, tjurig på att somna.Han fick då vara uppe med oss lite längre, att ligga med han i sängen och tjura funkar inte längre, det funkar inte ens att sjunga för den lille envise pojken som han nu har blivit. Men som sagt det är inte ens en gång på en tvåveckorsperiod som detta  händer.

Fick även lite besök på kvällen men de for relativt tidigt, vet inte ens om klockan hunnit bli 23.00 innan de gick. Fast vi andra somnade ändå inte förrän sent.

 

Fredag:

Snabbpackade det sista som skulle med och sedan begav vi oss mot Ramsele och Nässjö. Stannade till i Junsele för att köpa lite frukost, världens sämsta frukost, till mig och Robert, Chips och godis...

När vi kom till Ramsele mötte vi upp han vi fått hyra hus utav under helgen. Var inte jättestort men tillräckligt, var ändå två sovrum, vardagsrum, toalett och kök. Och duschen var placerad på ett sådant konstigt ställe, nämligen i ena sovrummet. Bara jag som inte sett något sådant tidigare?

Robert och Erik begav sig sedan ut på en kortare fisketur medan jag och Casper gjorde oss hemmastadda, kollade lite på TV och tog det lugnt.

Till middag blev det sedan älggryta som Robert marinerat och tillagat under veckan, supergod var den!

Sedan blev det idol innan sängdags.

 

 Lördag:

Robert och Erik for och fiskade medan jag och Casper stannade kvar i huset. Hade tagit med kläder så att även vi kunnat följa med om vi ville men är glad att vi inte gjorde det eftersom det tidigt på eftermiddagen blåste upp till storm för dem så de fick avsluta fisketuren och komma tillbaka redan vid 14-15 tiden.

När de kom tillbaka så åkte vi in till Ramsele och åt lite mat samt köpte elektriska ljus till pumpan som jag karvat under dagen. Blev rätt nöjd med tanke på att det var första gången som jag gjort något sånt. Har ytterligare en pumpa men pappa ska eventuellt ta den om han hittar något recept att använda den till, annars får jag kämpa mig igenom en karvning till...

Träffade även min kompis B i Ramsele, hon bor inte så långt därifrån. Lite tråkigt att vi inte fick tid till att ses nått mer under helgen, hade hoppats på det.

 

 

Söndag:

Det här med att ställa om klockan och få en extra timmes sovmorgon existerar inte om man har ett barn på ett år som är van att vakna samma tid varje morgon. Han vaknar alltid mellan 8-9 och insåg rätt snabbt att detta nu skulle ändras till 7-8 och ja redan 6.45 slog Casper upp sina blå på söndagmorgonen. Var ju bara att kliva upp och se glad ut. 

Men om vi nu ska se det positiva i det hela, vi kunde börja packa och städa tidigare och tog oss därför också iväg tidigare. 

Vi började sedan med att lämna båt och packning hemma hos oss innan vi åkte vidare mot Holmsund för att lämna Erik. 

Jag och Casper hoppade av hos mamma i Vännäs och träffade alla där en stund då det var så länge sedan som vi var dit och hälsade på. Hoppas på att  få spendera en helg där snart då jag saknar dem alla så mycket!

På vägen hem stannade vi även till i Storarmsjö för att tvärhälsa på och hämta Caspers pyjamasar som han fått. 

Vi kom ändå hem rätt tidigt, tror klockan var runt 18.30. Pappa kom då och lämnade hundarna som fått vara hos honom i helgen och Casper passade på att leka lite med morfar. 

Sedan när han for så var det dags för Casper att sova så vi gick in i köket, jag och Casper, och jag tog ut flaskan med vatten som jag redan värmt och började blanda i vällingpulver. Casper var med mig då jag började ösa i men han kröp in i vardagsrummet under tiden. Tänkte att han säkert for till leksakerna men istället hittade jag igen honom i kaminen där han stod och grävde ur aska, såklart i nya pyjamasen och världens största leende!

Jag var inte lika glad, tur att han fick mer än en så att vi kunde byta till en annan. Och ännu mer tur att all kol och aska försvann i tvätten på den vita pyjamasen, Robert var snabb på att kasta in den i tvättmaskinen.

Nu sitter ett spännband runt kaminen, har haft det där tidigare också men eftersom vi använde den i torsdags så hade vi inte hunnit sätta tillbaka det. Kan lova att spännbandet inte hindrar Casper från att försöka bryta sig in i den.

 

 

 

 

Idag var vi till läkaren med Casper. Fick vid 1-årskontrollen veta att pungkulorna inte var på plats men att det kunde bero på en reflex som drar upp dem då det är kallt. Men så verkar fallet inte vara för Casper. Ingen av de två läkarna som undersökte honom idag kunde hitta dem, eller de hittade den ena men inte på rätt plats.

Så nu är remiss skickad till barnkliniken som troligtvis kommer att kolla med ultraljud. Han vi träffade idag sa det att de är lite bättre på att känna efter och kan lättare kolla efter.

Är de inte på plats så kan man antingen behandla med någon sorts nässpray eller operera. Jag hoppas innerligt på det första alternativet. Har tänkt på det här med operation sen vi var på första läkarbesöket och trots att det är ett sådant enkelt ingrepp så blir jag ändå rädd att förlora honom. Det är så töntigt av mig att ens tänka så med alla kunniga människor som jobbar inom vården idag men han är personen jag älskar mest på hela jorden. Har varit lika orolig för Robert då han varit tvungen att opereras. 

Jag tror att det är de enkla felen som skrämmer mig mest, inte själva ingreppet. Typ som om de skulle råka strula med narkosen eller kanske inte ha tillräckligt med koll de som ska ge narkos. Eller att de gör något litet litet misstag som sedan får stor betydelse. 

I ärlighetens namn så har jag nog sett lite för mycket på Greys Anatomy...

 

Förutom att kolla det här så fick han även vägas och mätas. Nu var det inte jättelänge sen sist, tre veckor kanske. Hur som så har han redan hunnit växa på sig 1 cm på den tiden och väger nu över 12 kg, 12.050kg för att vara exakt.

Han får dessutom alltid beröm över att han är så bra på att prata och att han pratar så mycket. Mitt älskade lillhjärta.

 

Idag har han också gått extra mycket, han testar mellan kortare sträckor och vill gärna hålla i något när han går. Tycker själv att det borde försämra balansen men vill han ha det så så får han ha det så.

Sedan så är jag också så otroligt tacksam för Caspers farmor som alltid fixar och löser allt om något behövs till honom. Har letat som en tok efter pyjamasar med fötter i hans storlek och nämnde det tvärt då vi var där. Han blir otroligt kall om fötterna då han sover på nätterna men att ha sockar på den mannen är omöjligt. Det går knappt dagtid och största lyckan är ju när man hittar sockar som går ovanför knäna så att han i alla fall får kämpa en stund med att få av sig dem. 

Nu har hon i alla fall hittat och köpt tre pyjamasar åt honom så nu kanske han slipper kalla fötter nattetid. 

 

 

Jag vet inte riktigt hur denna händelse kommit upp till ytan i min hjärna igen men de senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på just det här. Kanske beror det på att jag inte mått så bra eller på grund av den stora uppmärksamheten som Metoo-kampanjen har fått. Denna händelse platsar kanske inte in där men hade kunnat gjort om det gått riktigt illa.

 

Det var sommarlov och jag hade tjafsat med min mamma så följde med min kompis och hennes dåvarande sambo hem. När vi passerade medborgarhuset såg vi en man sitta där på en bänk, han var ensam och drack öl och brevid sig hade han sin cykel. Lade ändå inte så mycket uppmärksamhet på honom utan fortsatte sura på mamma. 

När jag sedan skulle gå hem så frågade jag mina vänner om de inte kunde följa med mig hem, men de var för trötta och klockan var ju ändå inte mer än 23.00. 

Min kompis sambo sa i samma veva som jag gick att jag skulle akta mig för den konstige mannen. Hade helt glömt bort honom och även om han sade det på skämt så blev jag ängslig när jag lämnade lägenheten. 

 

När jag kom till medborgarhuset såg jag att mannen var kvar. Snabbade på mina steg en aning men ville inte att han skulle se att jag var rädd. Låtsades kolla på något bakom mig men ville egentligen se vad han gjorde, såg då att han försökte sätta sig på cykeln. Började gå ännu snabbare, mamma bodde bara ca hundra meter från medborgarhuset så det var inte långt. 

Jag tog vägen bakom boden där tvättstugan låg istället för att fortsätta på gång- och cykelbanan. Sprang den sista biten till ytterdörren och skyndade mig att låsa.

Mamma bodde i en lägenhet som påminde om ett radhus där varannan lägenhet var på övervåningen och varannan på nedervåningen. Mamma bodde på övervåningen. 

Smög ut på balkongen och såg hur mannen cyklade bakom garaget och svängde sedan in vid vårat hus. Han hoppade sedan av cykeln och började slita i vårat dörrhandtag, om han sett att jag gått in där eller bara chansade vet jag inte. Han tittade sedan in genom grannens fönster, hon som bodde dörr i dörr men på nedervåningen. Efter ett tag försvann han. Mamma kom ut och undrade vad jag tittade på. Sa åt henne att vara tyst och huka sig ner. Hon såg mannen och vad han gjorde.

Strax därefter ringde min syster och berättade att de sett mannen och att om jag inte var hemma än kanske jag skulle ta en annan väg för hon fick en sådan konstigt känsla, eller om det var någon annan som sett honom och fått den känslan. Minns inte exakt och är ju ändå 12 år sedan det hände.

Att jag varit sur på mamma glömde jag snabbt bort. Hon såg att jag var rädd och lugnade ner mig. Kan inte ens minnas vad vi tjafsat om den kvällen.

 

Dagen efter cyklade vi ner till polisstationen för att prata med dem om händelsen, att jag blivit förföljd av den här mannen. Mamma hade känt igen honom, han brukade ofta sitta på ett ställe som i Vännäs kallas för alkisparken, en park mitt i samhället där alkoholister samlas dagtid på somrarna, tragiskt men sant.

Polisen berättade att vi inte kunde göra en anmälan för ingenting hade hänt utan att jag istället borde känna mig smickrad. Mannen hade säkert bara tyckt att jag var söt och ville kolla närmare på mig. 

Här minns jag att mamma blev arg. Visst, ingenting hade hänt men det hade kunnat hända. Mannen må ha varit full men han hade ändå varit överlägsen om han flugit på mig, så liten och späd som jag var. Sedan att polisen tyckte att jag, bara 14 år gammal, skulle ta det som en komplimang att en man i 40-50 års åldern förföljer mig till mitt hem för att sedan rycka i mitt dörrhandtag och kolla in genom vad han trodde var mitt fönster det känns än idag så sjukt för mig. 

Kanske borde vi ha tagit det här med en annan polis eller kanske vidare någon annanstans men både jag och mamma kände oss rätt maktlösa när vi gick därifrån.

Jag minns att  det sista polisen sa innan vi gick ut genom dörren var att om han kom hem till oss ytterligare en gång så kanske det gick att göra en anmälan av något slag.

 

Även om det inte hände något den här kvällen så påverkar den här händelsen mig än idag. Jag har länge funderat över vaför jag är så paranoid utav mig och tror att den här händelsen kan vara en av anledningarna. 
Ibland önskar jag att det gick att resa tillbaka i tiden. Hade så gärna velat skälla ut den där polisen. Jag förstår att man inte kunde göra en anmälan men att ens tänka tanken på att slänga ur sig dem där orden till en 14-årig flicka som kommer dit och är rädd? Hade han sagt samma sak om det faktiskt hade hänt något?

 

I början på sommaren så togs marknätet på våran kabel-TV bort och ersattes med digitalnät, tydligen var denna kommun en av de sista med att göra det. 

Så för att kunna fortsätta se kanalerna var man tvungen att skaffa ett digitalkort för 700kr. Detta gjorde inte vi eftersom vi liks skulle flytta och inte visste om vi ville fortsätta ha kabel-tv efter det då vi så sällan ser tv men hade ändå redan betalat in avgiften för kommande kvartal som är på 600 kr + 25% moms.

Så när vi i början av september får en ny räkning på 1260 kr (kabel-tv ca 600kr, internet ca 400kr + moms 25%) så Robert ringde dit för att säga upp det. Hon ville väl veta varför. Han frågade om man kunde se kanalerna utan kort. Nä det kunde man inte. Kan du se att vi köpt ett kort? Nej det har ni inte men ni kanske har varit bortresta och glömt köpa ett.

Nä så var inte fallet och han bad om att få säga upp det redan samma dag. Det skulle gå bra sa hon så länge vi sade upp det via mejl och så skulle hon skicka en ny räkning på endast internet.

Några veckor går och sedan får han ett svar att det kommer sägas upp från och med 31/12. Robert svarar då att han sa upp det i god tid innan nästa räkning skulle betalas och hade blivit lovad en ny räkning. 

Han fick då till svar att något sådant hade han aldrig blivit lovad och att det var 31/12 som gällde.

 

Så förra veckan tog jag kontakt med hallå konsument och de ansåg att det var vi som hade rätt men tyckte ändå att jag skulle kontakta telekområdgivarna. Så mejlade dem i fredags och såg nu att jag hade fått svar. Så här skriver dem om det hela:

 

 Som jag förstår ert ärende menar operatören att ni är betalningsskyldiga till och med 31/12 på grund av att ni har bindningstid. Ni skulle kunna argumentera för att detta är en villkorsändring. En villkorsändring under bindningstid får endast göras om det finns särskilda skäl som finns angivna i avtalet. En operatör som vill ändra avtalet ska underrätta abonnenten om ändringen minst en månad innan den träder i kraft. En abonnent som inte godtar de nya villkoren ska få säga upp utan att därvid drabbas av någon kostnad, avgift eller annan förpliktelse. 

Det finns inget formkrav för en uppsägning. En uppsägning är således giltig om den gjort via telefon. Operatören får inte ställa krav på att uppsägning måste ske via e-post.  

 

Vi har då alltså rätt att  säga upp vårat avtal om vi inte godkänner ändringarna och då gäller inte bindningstiden och inga extra kostnader kommer debiteras till oss. Vi sa upp det i god tid innan nästa räkning skulle betalas. 

Hur vi än gör så kan vi inte se dessa kanaler även om vi betalar till 31/12, i alla fall inte utan kort och vem lägger ut 700 kr för ett kort för att bara ha det i några månder? Inte vi.
Lite surt är det ju att vi redan har betalat för ett kvartal innan detta då vi inte hade några kanaler från juli och framåt. 

Så jag får se vad de säger då jag hör av mig till dem idag. Pappa skulle dit och prata med dem nu om ett kort som han sitter och betalar på som han har lämnat tillbaka, han fick ett nytt av hyresvärden och behöver därför inte sitta och betala ur egen ficka men ändå drar de det på hans räkning. Får se vad han fick till svar av dem då han kommer hit sedan.

 

 

 

 

Jag vet inte vart helgerna tar vägen längre, de passerar förbi så otroligt snabbt att man nästan inte hinner med. Denna var en sådan helg som försvann så där snabbt trots att Robert ändå var ledig i fredags.

Vi spenderade i alla fall våran helg hos Roberts mamma, min svärmor, i Storarmsjö. Igår blev det stugbygge och ja jag kan väl inte säga att jag var till så stor hjälp för grabbarna. Har nå strul med ryggont, mamma tror att det är ischiasnerven som är i kläm. Strålar som ut i ena benet, låser sig ALLTID då jag suttit ner och ska resa mig upp. Är som att det knyter sig i ryggen och sen börjar det bara snurra, inte så som det gör då man har lågt blodtryck eller dåligt järnvärde, utan det blir det där trycket i ryggen och sen rusar blodet upp till skallen och ibland svartnar det för ögonen några sekunder. Sen får man gå några steg som en gammal tant och sen blir det bättre. 

Borde kanske ta en snack med dem på vårdcentralen om det här men känner att jag inte har det så bra ekonomiskt att jag vill lägga ut pengar på denna kommuns sjukgymnast. Har hört från ett antal av hans patienter att den enda diagnosen de fått är att det kommer från bäckenet, spelar ingen roll om det är ett ben, nacken eller vart man nu har ont eller problem, det är alltid bäckenet! Lär ju få samma svar då mitt problem ändå sitter därikring. 

Följde ju med Robert dit förra året då han hade såna problem med nacken, det var bäckenet det med. Trots att Roberts problem började efter en bilolycka för 10 år sedan och han slog sig i ratten. Det är inte whiplash har han fått veta men något blev det då efter den dagen. Men enligt han här så går han lätt framåtlutat vilket kommer från bäckenet och inte alls har med nacken att göra.

Men nu halkade jag in på ett helt annat spår. Tillbaka till helgen.

 

Jag vet inte vad det var med Casper i fredags natt. Han har aldrig varit den som vaknat och inte kunnat somna om. Han åt visserligen rätt mycket under fredagen så tror att han vaknade ca 2 timmar efter att han somnade med magont eftersom det gick en stund och sen blev det blöjbyte. Men han kunde ändå inte somna om. 

Såklart så var jag då för en gångs skull otroligt trött och så får man inte sova. Kändes så typiskt!

 När klockan sedan slagit 03.10 blev jag less. Började då tänka att det berodde på ett spöke. Innan ni börjar skratta så ska ni veta att det har setts konstiga människor i det rummet och fram till att de möblerade om kunde jag inte sova alls där inne. 

Sedan var jag med om ytterligare en sak där. Höll på plocka ur saker som var i Caspers säng, Casper satt på golvet och helt plötsligt började han gråta hysteriskt och pekade och tittade mot dörren och såg jätterädd ut. Så fort jag lyfte upp honom kände jag lukten av parfym, något som en gammal dam skulle kunna ha men efter några sekunder var lukten borta och Casper blev lugn.

Så i fredags natt blev jag så less och tänkte sedan för mig själv att om det nu är något spöke här ge er iväg nu så att Casper får sova. Vill ni nu leka med honom eller vad det nu är ni gör för att hålla honom så här vaken och pigg (Casper var ändå på någorlunda bra humör med endast lite trötthetsgrin) så vänta med det i några timmar, i alla fall 5 timmar så han, och vi, får sova till klockan 8.00 i alla fall. 

Efter det tar det bara sekunder och Casper blir tyst som en mus, lägger sig ner och somnar direkt! Vaknar sedan klockan 08.00 pigg som en lärka!

Ni kan hålla med om att  det är lite underligt? Även för mig själv som kan vara en skeptiker ibland.

Så ja vi var lite trötta på lördagen och det kändes så surt att jag, trots försök, inte kunde somna om och sova mer en ett par minuter åt gången efter det att Robert tagit ner Casper och gett mig lite sovmorgon.

 

Men dagen flöt på rätt bra ändå om man bortser från ständigt återkommande ryggvärk och mensvärk. Var rätt trött igår kväll så vi gick inte och lade oss allt för sent. Sov enda till 09.00 imorse gjorde vi också alla tre.

Grabbarna for över och donade på lite mer med stugan men idag hade jag för ont i ryggen, dessutom går det snabbare för dem om jag inte är i vägen.

Har sedan haft en mysig eftermiddag och kväll med min lilla familj.

 

 

Var så länge sedan jag skrev en update om Casper nu, i maj var senaste gången! Trodde att jag skrivit något lite mer nyligt än så men tydligen inte. 

Skriver mest det här för mig själv eftersom jag gillar att gå tillbaka och läsa och det händer så otroligt mycket hela tiden att man snabbt glömmer. 

 

Han kan nu:
* Krypa på knäna! Så länge som han ålat fram med efter lite kryp på farmors gräsmatta med bra fäste lärde han sig tekniken tillslut.

 

Han kommer snart kunna:
* Gå helt och hållet, han måste bara våga lite mer och jag är där och uppmuntar och berömmer vid varje steg han tar!

 

Han är:
* En riktig tjurskalle! Han är envis och bestämd. Ska han göra något så ger han sig inte i första taget, även om det tar tid. Och ska han vara hos pappa så ska han vara hos pappa, trots att pappa måste tillbaka till jobbet! Däremot så är han inte en sådan med hemskt humör bara för att han är bestämd av sig.

 

 

Idag har det varit en bättre dag då jag försökt fokusera på framtiden istället för att tänka så mycket bakåt. Alltid då jag varit riktigt ledsen så får jag dagar då jag bara kör på och intalar mig själv att jag nu är på väg upp eftersom jag inte kan komma längre ner. 

Så har gjort en del saker, kanske inte jättemycket men en liten liten del för att må bättre. 

Förutom att försöka komma någon vart med mig själv och mitt mående så har jag också försökt få lite ordning här hemma. Jag känner mig inte riktigt nöjd med någonting egentligen, är väl i princip bara Caspers rum som jag ser har potential. Han har ju fått både taklampan och nattlampan jag fastnade för och har nu också satt upp tavellister som jag ställt böcker på. I måndags så tapetserade jag även hans gula byrå, blev halvt på impuls och halvt planerat. Har länge tänkt på det men att det blev just i måndags var helt och hållet impuls. Resultatet blev sådär. Var svårt att få tapeten att fästa överallt så ska göra lite småfix och måla kanterna vita runt om. Känner att det hade varit mycket lättare med en riktig tapetkniv istället för en papperssax och en kökskniv. Men känner mig långt ifrån missnöjd.

 

Igår vaknade jag upp till en av de blåsigaste dagarna på länge och fick både oroa mig för att vårat garagetält skulle blåsa bort eller att vi skulle få ett träd över huset.

Idag däremot så vaknade jag till en sådan vindstilla dag att det kändes som om naturen höll andan. Allt var helt stilla. Nästan som lugnet före stormen fast tvärtom då stormen var igår. 

Men det lugna och stilla varade inte hela dagen, ute kanske men inte inne hos oss. Har bråkat med Robert. Kan inte säga att det sker jätteofta men det är inte så att det aldrig händer heller. Ibland behöver man rensa luften och ju längre tid som gått desto värre blir det. Och har man då en månad som är tuff ekonomisk samtidigt som man inte alls mår bra psykiskt vilket jag inte gör just nu ja då blir det om möjligt ännu värre!

 

Känner mig fortfarande ledsen över allt tjafsande. Mest för att det är så många olika trådar innästlat i det här att jag inte vet vad jag ska ta tag i först. 

Om jag nu ska ta det i det stora hela så kan jag nog dela upp det i tre punkter. Det är ekonomin, jobb och den psykiska ohälsan. Tre saker som jag inte gillar att dela med mig av egentligen men ändå vill kunna prata om. Jag är inte den enda personen på denna jord som har det jobbigt ibland. 

 

Nu sitter jag här, inte längre som föräldraledig utan som arbetslös. Har tidigare delat med mig om hur jobbigt jag tycker att det är att vara bosatt i den här kommunen efter allt som hände mig då jag växte upp. Jag är sedan inte någon jättesocial människa heller. Visst vill jag gärna lära känna lite mer människor och ha några fler vänner och det kanske låter enkelt för vissa men inte för sådana som mig som aldrig tar sig längre än till tanken att man skulle vilja för att man sedan inte har den där sociala kompetensen som krävs. 

Jag uttrycker mig alltid bättre i skrift än tal, blir nervös, stammar och tappar hälften av det jag vill ha sagt så fort jag öppnar munnen. Det tar sedan flera år innan jag kan prata med en person i min bekantskapskrets utan att känna mig besvärad av det. 

Så att skaffa ett jobb fullt med nya människor då du har svårt att bara anpassa dig till en är svårt. Sen har vi det här med att jag känner ständig oro över vad folk ska säga om mig till andra. Denna kommunen är, utan att överdriva, en av de ställen där jag ser att folk pratar otroligt mycket om varandra. De sitter även och pratar skit om sina närmaste vänner. Samt så är folk bra på att kommentera människor de inte känner men har man hört något av en person som man själv anser stå nära så är det ju sant. Eller?

 

Allt det här leder ju då såklart till att jag för tillfället inte har någon ekonomi alls. I alla fall inte denna månad, kanske inte nästa heller. 

Jag är glad att jag har Robert som ställer upp för mig men samtidigt får det mig att känna mig som en börda i mitt eget hem och vårat förhållande. Känner mig även som den mest värdelösa mamman på den här planeten trots att Casper inte har det ett dugg dåligt. Han har allt han behöver och mycket därtill och jag ger honom så mycket kärlek och beröm att om det kunde växlas till pengar så skulle han vara miljonär!
Men att jag inte kan vara där ekonomiskt tynger mig. Idag kostar det mesta pengar, är väl bara luften vi andas som är gratis egentligen. 

Utan jobb och utan pengar kommer man inte långt och det enda det har gett mig är psykisk ohälsa. Har haft promblem tidigare och i situationer som denna dyker det upp igen. Det gör mig mer handlingsförlamad att försöka söka jobb  och få pengar och få en bättre hälsa. Det är lite som om jag springer i ett ekorrhjul som aldrig kan stanna. 

Planen är i alla fall att sätta små små käppar i det här hjulet för att slutligen få det att stanna så att jag kan komma vidare och framåt. Jag vill gärna att det ska gå fort för att känna mig nöjd, att få må bra och skratta är det bästa jag vet. Men samtidigt vet jag också att vissa saker måste få ta tid för att bli bra.

 

 

Började med feber och har nu kommit till hoststadiet. Var ändå ett par veckor sedan som jag låg i feber nu, började sedan bli bättre men i måndags blev det värre igen med halsont. Halsontet övergick sedan snabbt till rethosta och nu sitter jag här med en blandning av ret- och torrhosta och känner mig som en förkyld karl nästan.

Är bara så jobbigt då man vill ha energi, för man har massor som man måste göra och massor som man vill göra men sedan så orkar man ingenting. I tisdags orkade jag knappt något och när Casper somnade var jag helt slut, samma sak igår och då skulle Casper såklart skippa sin dagliga vilostund och vara lättretlig under kvällen. Hade kunnat vara värre, han hade kunnat vara sur hela tiden. 

Sedan kunde jag såklart inte somna tidigt heller på grund av hostan som höll mig vaken till strax efter två. Tur man har en son som låtit en sova till efter 9.00 hela veckan, känns guldvärt. Och nu jinxade jag säkert allt så imorgon kommer han vakna 6.00 (har aldrig hänt men någon gång ska väl vara den första?).

 

Men idag har inte hostan fått hindra mig, har tagit tag i lite saker som ska göras. Är inte klar än, och lär nog inte bli klar med den långa att-göra-listan idag heller men lite till borde hinnas med. Nu sitter jag bara och tar en paus innan jag ska bära massa saker till övervåningen. 

Vårat gästrum/hobbyrum ska renoveras, eller rättare sagt så ska en balkongdörr byggas igen, en vägg tapetseras, den andra ska troligtvis målas och sen läggas nytt golv. Men trots det så är det en del saker som ska in i garderoben och byrån därinne först (byrån kan snabbt tas ut sedan då vi påbörjar allt där inne).

Visst hade jag kunnat slänga in allt i garderoben och ta tag i det senare då vi är klara med att fixa rummet men känner att jag vill ha ordning och reda, d.v.s. sorterat, först.

Detta ska jag hinna ikväll, det är planen. Får se hur bra det går.

Det är ju tur att jag gillar att sitta och sortera och rensa bland mina saker. Det jobbiga är bara att få alla grejerna på plats.

 

Nä man kanske ska ta och sätta lite fart så att man hinner något innan det är dags att sova. Robert är ledig imorgon och då blir det tacos (fejkos till mig som äter det utan köttfärs) till middag, matälskaren i mig längtar redan!

 

 

 

 

 

Imorgon blir det en tripp till BVC med Casper. Han har som sagt varit dålig i magen nu sen fredag, började lite lätt på onsdag redan men inte så hemskt som det varit i helgen samt idag. 
Sedan så har han fått eksem på armar, ben och mage och är allmänt torr i huden också och tycker även att det är konstigt att han bara tycks bli röd runt själva pinkeriet och upp och inte på rumpan. Kan ju vara något med urinet som skapar dessa rodnader och prickar där (inte lika som eksemen utan mindre) men då tycker jag att det ska vara hela tiden och inte bara då han precis har bajsat.

Får höra vad de säger, har vänt och vridit på det sen igår för att komma på vad det kan vara. Kan det vara något han ätit trots att han inte äter så mycket nytt? Kan det bero på blöjorna trots att vi har samma märken och sorter som vi alltid har haft? (Libero på dagen och Pampers baby-dry 12 H på natten). Eller är det tänderna som spökar, när det kommer till magen, trots att han inte har haft problem vid tandsprickning tidigare och de som kommer upp nu ändå  har kommit fram en bit allihopa? Och beror kanske eksemen och den torra huden på att det är så kallt och fuktigt ute, för jag blir alltid torr och får klåda när jag blir kall.

Det känns som att det kan bero på nästan vad som helst. Han mår då prima annars. Enda gången han haft ont var i lördags men då var han också jätteröd och eftersom han vaknade med bajs i blöjan så är det som svårt för oss att veta hur länge han haft det där. Han blir röd snabbt har jag märkt eftersom jag byter blöjan nästan direkt då han bajsat så vem vet det kanske räcker med en timme för att  det ska bli så som han hade då.

 

Får se vad de säger i alla fall, hoppas innerligt att min matälskande lilla kille inte har fått någon födoämnesallergi. Varken jag eller Robert är allergiska. Eller jag är överkänslig mot kiwi, färsk ananas, rå orange paprika och rå chilipeppar. Och ja blekning till håret vilket ger mig blåsor. Men ingen har någon direkt allergi.

Så håller tummar och tår att även han ska slippa allergier. 
 Man blir bara så orolig då det inte hör till vanligheterna att han är lös. Han har varit det en endaste gång tidigare och det var första gången han åt glass men han har ätit det och druckit mjölk efteråt utan minsta lilla bekymmer. Brukar oftast vara tvärtom att han är lite för hård i magen.

Kanske lite dumt av mig att blotta ut mitt barns bekymmer på internet på det här viset. Man får väl tänka att han kommer bli vuxen nån gång också. Men kan ju hända att det finns någon klok människa därute med svar på mina frågor eller kanske befunnit sig i en liknande situation.

 

Fredagen började med ett tandläkarbesök för Casper. Har enda sedan han hade svinkoppor haft svårt att borsta hans tänder och inte velat göra det till något obehagligt för honom. Har sagt till på BVC och nu vid 1 års kontrollen så fixade de en tandläkartid.

Väl hos tandläkaren gick det såklart jättebra och allt på grund av att hon lade på yttepyttelite tandkräm på tandborsten. Vi har inte använt tandkräm av den anledningen att det står att barnet måste kunna spotta ut det och att det inte är bra att svälja. Men det var visst ingen fara. Så nu är det problemet löst, i alla fall tills dess han känner att han inte vill längre.

 

Efter tandläkarbesöket så åkte vi mot Umeå, vi lämnade hundarna i Storarmsjö innan och tur var väl det för väl i stan så mötte vi upp Erik och efter ett besök på Jula blev skuffen full, var knappt så att barnvagnen fick plats (fick till och med montera isär den i flera delar!).

Anledningen var att Robert fick ett nytt verktygsskåp, precis ett sådant som jag sagt bara några dagar tidigare att han skulle haft och som jag hade köpt till han bara jag haft råd till det. Nu får jag komma på något annat att ge han den dagen man får råd till det.

Sedan blev det en sväng på IKEA för min del medan Robert och Erik stannade med en hungrig Casper i bilen, som fick äta lite. Men en varningens finger till alla föräldrar därute som matar sina barn med Sempers spagetti och köttbullar, köttbullarna är stora och fastnar lätt, det fick Robert vara med om. Såg bitarna sedan då han kastat ut alla köttbullar på parkeringen. Och då hade han ändå delat dem innan han gav till Casper.

Ja tur inte jag var med, det är det värsta som finns då han sätter i halsen, var med om det dagen innan han fyllde år då han fick melonskal i halsen inne på ICA.

Fick i alla fall tag i tavellisthyllorna till Caspers rum och ska montera upp dem så fort han vaknar, om jag hittar skruvar för det vill säga. 

 

Så fort vi åkte från IKEA så skulle Casper bajsa, intresseklubben antecknar, var bara det att det var löst som rackarn. Tur  det är nära till Erik. Men samma sak händer då såklart då vi åker därifrån.Tänker att det kanske inte kom något då det inte luktar, däremot har han en liten blöt fläck på byxorna som Robert garanterar är saft sen han åt middag. Så vi bestämmer oss för att  gå in på bolaget  först. Rafsar snabbt ihop det lilla vi ska ha, känner att han börjar lukta så skyndar mig in på ICA Maxi, Robert får samtidigt skäll av han i kassan att jag stack och ännu mer skäll då det enda han kan visa upp är mitt gamla leg. Han vill nog helst att jag ska komma tillbaka men det hade aldrig gått. För samtidigt står jag med en nerbajsad Casper. Det var inte mycket men så löst att det runnit igenom både body och byxor, även genom mina tröjor. Fick bli en ny tröja till mig och nya byxor till Casper då jag glömt packa med mig extra sen.

Men efter detta var det lugnt och vi kunde efter ett snabbt stopp i Vännäs fortsätta mot Storarmsjö där vi skulle sova.

 

Vaknade till ännu en bajsattack från Casper men denna gång var det värre, fick knappt byta på stackarn. Som tur är så har jag svärmor till hjälp och han får sedan sitta utan blöja ett bra tag och lufta. Röd som en tomat var han stackarn.

Vad det beror på att han var så dålig kan jag inte svara på. Kanske att han ätit något olämpligt eller så är det på grund av tänderna som håller på komma upp. Det har aldrig varit minsta lilla bekymmer tidigare men nu är så många på väg samtidigt. 

Casper fick i alla fall åka lite brum brum med pappa innan det var dags för oss att fara till Roberts syster och hennes sambo. I lördags var det nämligen ett år sedan våran vän gick bort. Det känns fortfarande så ofattbart och än håller man fortfarande på att bearbeta att han inte finns längre. 

Vi stannade i alla fall till och lämnade några blommor på graven innan vi for för att träffa alla. Hörde att folk tyckte att det var konstigt att vi alla skulle träffas och ha en mindre fest till minne av honom. Det hade aldrig han tyckt. Som det sas där, hade han velat att vi alla satt i ett hörn och grät eller att vi umgicks alla som vi gjort så måååånga gånger förut, åt mat, spelade den musik vi alltid spelade då vi träffades och bara pratade minnen?

Kvällen var rolig men lite kort då nästan alla, inklusive mig själv, blev otroligt tröttta.

 

Efter som vi kom i säng tidigt så kom vi även hem tidigt. Casper blev jätteglad då vi kom och fick knappt släppa ner han. Men sedan var svrämor ändå tvungen att ta han en liten stund till då vi for över till stugan och hämtade saker till huset. Pappa håller på bygga altanen så vi hämtade hem lite saker till det samt lite saker som vi ska ha hemma.

Innan vi åkte hem så åt vi pizza i Bjurholm med Roberts mamma. 

På kvällen blev det inte mycket mer än att se ikapp idol så långt vi orkade.

Robert blev även uppringd av världens skummaste typ. Är så att han har en annons på blocket som han lade ut igår och dem hann inte ligga ute länge förrän en man ringer. Han var lite svår att förstå då han hade brytning men han undrar i alla fall om det är kvar och Robert svarar ja. Konversationen fortsätter ungefär så här:

M (mannen): Jag ska ha den

R: Okej
M: Ja jag ska ha den fattar du?! (högt och lite argare)

R: Okej?

M: Ja fattar du inte att jag ska ha den? Och är det nå kinaskit?

R: Ena grejen kommer från Kina för det märket är ju därifrån

M: Jaha men jag ska ge dig ett annat pris. Du får halva för du får inte mer för den. 

R: Okej men då kan du ringa på en annan annons om det ska vara så.

M: Jag ska ha den och till det priset fattar du?! Du kan få 40 Euro

R: Men det har jag inget nytta av, ring på en annan annons istället.

Mannen fortsätter att låta elak och pratar halvskrikigt så tillslut lägger Robert på. Hela situationen känns lite obehaglig, även om jag oftast är överparanoid. Kollar upp numret på hitta, såklart är det inte registrerat men hittar det på en annan sida där mer än en person anmält människan bakom det för bedrägeri.

Hade lite svårt att somna efter det samtalet och hoppas att personen inte ringer igen eller får för sig att komma hit. 

 

 

När jag ser tillbaka på när jag var yngre så såg jag inte mig själv som en person som gillade att skriva. Kände inte heller då att det var något som jag tyckte var roligt. Men sanningen är att jag aldrig insåg hur mycket tid jag egentligen lade ner på att skriva, förrän nu.

Håller på att gå igenom massa gamla kartonger som först stått hos pappa flera år sedan jag flyttade hemifrån, sedan hamnade de i våran källare och när vi flyttade hit hamnade allt i boden och nu håller jag på att gå igenom det för att se vad som är värt att spara och vad som ska kastas.

Såklart hittar man en massa nostalgiska saker från barndomen, speciellt om man är en sådan som sparar på allt som jag gör. 

Anteckningsböcker och gamla kalendrar är två saker som jag inte kan göra mig av med och det är även här jag hittar allt jag skrivit under min uppväxt. Jag ska inte ljuga, det mesta är tragiskt. Jag har alltid varit en person med mycket känslor och det märks. 

Men sedan är jag även lite utav ett kontrollfreak som under vissa perioder i livet skrivit ner allt jag gjort, om jag varit sjuk och behövt medicin har jag skrivit vilken dag jag hämtade ut det. Åkte mamma till Stockholm skrev jag vilken tid hon åkte, inte bara dag utan klockslag också. Man skulle kunna tro att jag hade dåligt minne men nä var snarare så att precis ALLT skulle dokumenteras i min värld. 

Inte så konsigt då att jag drömmer om ett kontorsjobb som går ut på att bara skriva diverse saker som ska dokumenteras.

 

Så vad har jag hittat så här långt? Hade kollat mer men blev kallt att sitta på golvet i hallen då Robert stängt av golvvärmen.

Ja anteckningsböcker, kalendrar, gamla dagböcker och massa projekt från bilden. Skäms otroligt för en tavla som jag och B lämnat in. Började med att jag hittade en skiva med våra namn och ordet Gränslöst skrivet på baksidan. Tänkte innan jag  vände att detta är säkert nått fint, speciellt med tanke på hur bra B är på att måla och jag, ja jag är väl helt okej ändå. 
Det var hemskt...mitt i bilden: en grå klump med vitt längst upp, tydligen en alptopp med snö, och som kronan på verket, en fjärdedels sol i hörnet. Fint om vi varit 5-6 år. Fult med tanke på att vi gick i högstadiet. Vågar inte ens dela med mig av bilden. Och under ordet Gränslöst passar den inte alls!

 

Hittade även ett häfte om kommunen år 2000. Det året gick jag i tvåan om jag inte minns fel och vi hade storklasser med 6års-2an. Vi fick då i uppdrag att intervjua personer från kommunen och göra ett häfta om det.

Här är ett par exempel på frågor och svar: (OBS stavfel och konstigheter kan förekomma!)

* "Vart kommer all bensin i från? Ja det kommer i från olicka ställen karnse Norge och Arabien nåt av dem länderna." 

 

Bjuder på lite anteckningar också från min kalender 2007-2008

 

3 November 2007: Ett år sen jag träffa Robert för första gången. 

3 April 2008: Pratat med kärring från skolan.

4 April 2008: Köpt hostmedicin

10 April 2008: Klippt Sötnos klor (min kanin).

13 April 2008: Fått 200 kr av pappa.

9 Maj 2008: Robert tråkar och far bort utan mig.

18 Juli 2008: Börjat ta B-vitaminer.

 

Hittade också ett par anteckningsböcker som jag bara skrivit lite i. Rev ut sidorna och ska nu göra en dagbok till Casper. Kanske inte de mest "pojkiga" böckerna som är rosa med hjärtan på men kan ju vara roligt för han att läsa ändå om saker han gjorde då han var liten sen när han blir stor.

 

 

 

 

 

 

...inte så lätt då man fastnar med annat. Planen var faktiskt att bara se en film och sen sova och eftersom jag startade filmen vid 20.30 så tänkte jag att det då kommer bli lämplig tid att sova efteråt. Men så blev det ju inte eftersom jag fortfarande sitter här.

Anledningen? Filmen laggade så fick pausa hela tiden men ville se klart. Det drog därför ut på tiden.
Efter att den slutat blev jag sugen på att kolla upp det där erbjudandet om gratis fotobok jag fått, har nämligen tänkt göra en om Caspers första år, och så fastnade jag såklart med att hålla på med den.

 

Känner att jag kommer få ångra mig imorgon att jag fortfarande är vaken. Inte första kvällen som jag somnar sent och dessutom är jag sjuk också. Fick feber förra veckan som höll i sig i ett par dagar, efter det kom värk i kroppen, hosta och halsont som sitter i än. Förutom detta så har jag även så fruktansvärt ont i höger handled. Smällde till i den för några veckor sedan men har varit okej fram tills förra veckan och sedan dess bara blivit värre. Kanske borde kolla upp det?

Lyfta går bra, om det nu inte är en Casper som inte vill bli lyft som gör sig raklång och slappnar av. Men böja och vrida är ändå värre.

 

Imorgon så kanske, men bara kanske, jag tar mitt förnuft till fånga och går och lägger mig i tid. Skulle verkligen behöva den där sömnen, vilket jag tänker hela dagarna tills dess att Casper somnat och man fastar med annat.

 

 

 

 

Jag har funderat ett bra tag nu på vad det är som gnager inom mig och är nästan rädd att analysera vidare i det så här öppet. Man vet aldrig vem som läser eller vad de gör av informationen de hittar. Nu hade jag inte tänkt vända ut och in på mig själv och skriva en roman om varje minut av mitt liv men ändå. Man ska inte vara personlig i dagens samhälle men ändå känner man ibland att saker måste få skrivas ut ur skallen.

När jag var yngre skrev jag alltid dagbok, hade säkert fortsatt med det om det:

1. Inte ansågs vara så oerhört töntigt efter 13-års ålder.

2. inte bara handlade om en massa negativt, vilket det tillslut gjorde.

 

Ett tag skrev jag dokument på datorn men det kändes bara konstigt och fel på något vis. Säger hon som sedan sätter sig och skriver så att hela världen kan se tänker ni. Jag skriver inte för att få en massa "åh stackars dig, buhu" kommentarer om någon skulle tro det. Jag skriver öppet och ärligt för att jag är så less på att annars få höra skvaller om mig själv som är långt ifrån sanningen.

 

Så om jag börjar analyserandet. Jag har världens finaste son, en underbar familj och en otroligt fin sambo som stått ut med mig i 10-års tid nu. Men jag bor också i den kommun jag hatar allra mest och har enligt de man träffar inte rätt att hata den. Inte rätt att känna så som jag faktiskt gör.

Vi har nu dessutom köpt ett hus, en av de största drömmarna jag haft de senaste åren förutom att skaffa barn, men kan inte känna mig så glad som jag vill för att huset ligger i den här kommunen. Det låter dumt, det låter töntigt och det låter bortskämt men sanningen är att det är så det är. Varför ska jag ljuga?

Jag borde vara världens lyckligaste men det är jag inte.

 

Här i kommunen bodde jag mina första 15 år i livet och från väldigt ung ålder började jag räkna dagarna för att få flytta. Jag är rätt säker på att jag gjorde pappa ledsen när jag gång på gång sa att jag ville flytta fast det aldrig berodde på honom.

Jag blev mobbad i skolan och jag blev mobbad utanför skoltid (fast här kunde inte skolan hjälpa mig då det inte hänt under skoltid. Det spelade ingen som helst roll att jag blev jagad genom samhället av folk som kastade stenar på mig och ställde sig i en ring runt om mig och började förstöra mina cykeldäck, försökte spotta på mig och kallade mig saker. Spelade visserligen ingen roll om det hände på skoltid heller så länge ingen lärare sett det).

Både de som var yngre men även de som var mycket äldre med barn i ungefär samma ålder som mig själv var på mig. Och varje gång jag varit hit och hälsat på pappa har det gått rykten, oftast om att jag är gravid och en av gångerna var det även min bror som skulle ha varit pappan till det kommande barnet, som aldrig fanns.

 

Så att flytta tillbaka kändes då som ett bakslag. När sista flyttlasset gick återgick jag till att bli 15 år igen. Men tankar som dessa kunde snabbt tryckas bort då jag visste att jag snart hade en bebis att fokusera på, att jag inte aktivt behövde söka jobb direkt utan att jag kunde få bo in mig i lugn och ro. Men nu är det över. Casper ska skolas in på dagis när som helst och det är inte för inte som jag har dragit ut på ansökningen dit. Jag vill bara ha en dag till, en vecka till, en månad till. Och han måste väl få ta sina första steg först?

Och ja, jag må ha varit lat och inte känt för att jobba förut, förutom den gången jag blev sjukskriven för depression p.g.a. barnlöshet som tärt i flera år men det är en annan historia som inte bör tas nu.

Tidigare, innan det, såg jag det som mycket roligare att plugga, jag gillar att läsa, jag gillar att skriva och jag gillar att lära mig nya saker. Vilket är en av anledningarna till att jag kallades pluggis i skolan men de som sa det ska bara veta hur usla betyg jag gick ut nian med. 

Inte för att jag inte gjorde bra ifrån mig, inte för att jag inte lämnade in saker som var bra utan för att jag inte hördes på lektionerna. Jag hördes inte i ett klassrum fyllt med personer som älskade att ta plats, som älskade att synas och som älskade att höras. Att räcka upp handen var inte att tänka på, svaren skulle skrikas ut och det accepterades av lärarna. 

För någon som är osäker och gärna vill synas så lite som möjligt för att få så lite fokus på sig som möjligt (mycket fokus betyder egentligen bara mer glåpord i korridoren sedan) så var det inte lätt att bara skrika ut det.

Betygen jag förtjänade i nian kom då alltså i vuxen ålder, via komvux med små grupper samt via hermods och kurser som jag kunde plugga hemma. 

 

I denna kommun känner jag mig så fruktansvärt ovälkommen. Jag menar inte att alla människor skulle stått där med öppna armar, hållt händerna i ring och sjungt "We are the world".  Utan det är mer den känsla som jag får efter allt som varit tidigare. 

Jag säger inte att Vännäs var bättre på alla sätt heller. Men jag fick mer hjälp då jag bad om det, oavsett vad det handlade om. Jag slapp känna den här känslan av att jag så gärna ville prata med någon som kunde lyfta upp mig lite, få mig att känna mig starkare som person för att sedan ångra mig för att personen jag möter också kommer att vara härifrån. Det räcker med att personen vet vem jag är, eller vem min pappa är. Jag vill bara prata med en person som jag aldrig sett förut, som aldrig sett mig, eller ens hört mitt namn. Men det går inte här.

Så att ta steget och prata med någon som kan hjälpa mig känns lönlöst. Och istället sitter jag här och överanalyserar saker på internet.

Kort och gott så befinner jag mig just nu i en skyddande bubbla, så länge jag inte behöver söka jobb, jobba eller ha Casper på dagis. 

Jag skulle gärna dra ut på det så länge som jag lever men jag vet också att jag bara kommer göra det värre. Det kommer inte bli lättare, jag kommer inte att må bättre av det trots att det känns bra för stunden och jag kommer inte att växa som människa.

Önskar bara att det vore lättare och att det inte kändes som om jag simmade i ett hav av honung. 

 

 

Den här dagen har passerat förbi snabbt som attan. Trots att den mest bestått av motgångar.

Började imorse med att jag tyckte att Casper inte var sig själv riktigt. Han hade sovit i 14 timmar i sträck men var trots det ledsen åt det mesta, normalt så är han glad i princip varenda morgon, men inte idag. Han var dessutom lättretlig och såg inte alls pigg ut.

Upptäckte sedan då jag höll på klä på han att den lilla lilla pricken han haft på näsan i två dagar nu var ett varande sår, tänkte då genast svinkoppor då jag inte kan se att det skulle vara höstblåsor. Och efter lite koll och rådfrågning med syster är jag ännu mer säker på det. 

 

Så under förmiddagen har jag haft en ledsen kille som, trots en del glada stunder, inte varit som han brukar. Det är sjukt hur man märker av minsta lilla förändring så snabbt!

Efter att han sedan fått sova mitt på dagen i 3 timmar var det däremot lite bättre. Fortfarande lite lättretlig men inte som innan.

Strax efter att han vaknat kom pappa förbi en sväng och umgicks med honom medan jag gick och hämtade ut paketet från Jollyroom samt gick och handlade. 

Men även här ska allt gå snett. Att hämta ut paketet gick bra, att betala i kassan på ICA gick mindre bra. Anledningen? Tydligen hade jag inga pengar, eller inte pengar så det räckte till trots att jag både kollat och fört över lite extra till kontot innan jag gick.

Lyckades då ta mig in på min bank via ICAs Wifi för att föra över lite till och kolla vad som dragit. Det var klarna.

Det visade sig då nu att köp som man direktbetalar via dem inte alls direktbetalas utan då betalas när man hämtar ut det eller som jag varit med om för bara ett par veckor sedan, de drar nån helt annan dag.

Har skickat till dem och hört om det verkligen ska vara så här. Jag menar visst om det dras dagen efter men ungefär en vecka senare? Nä det kallar inte jag direktbetalning iaf.

Men som tur var kunde jag lösa det den här gången och kom hem med både paket och matvaror.

 

Nästa händelse dök upp vid öppningen av detta paket. Såklart så lyckas jag skära mig i handen, inte så djupt som tur var men inte roligt heller. 

Tänker att jaja nu får jag i alla fall sätta upp lampan som jag både suktat efter och väntat på ett tag nu. Kommer upp i Caspers rum och ser att det inte finns något uttag i taket. Bara en sockerbit och var inte alls sugen på att skruva lös grejerna på min nya kabel för att göra nån specialhopkoppling. 

Så frågade pappa om inte han kunde kolla om han hade något hemma annars får jag skicka Robert imorgon och köpa ett innan han far på jobbet. 

 

Hade sedan en betydligt lugnare och gladare son under kvällen. Vi kollade på Bolibompa i sovrummet och jag satte ihop hans nya bord vi fick tag i på Myrorna i helgen. Passade så bra ihop med stolarna som han har.
Nu återstår inte mycket förrän hans rum är helt klart. Är egentligen bara hyllor som fattas.

 

Under kvällen fick jag ett litet il och tog tag i saker som behövde göras. Har tvättat, startat torktumlaren, diskat, startat diskmaskinen, lagat lunch och matlåda för imorgon, kastat sopor, bytt kattsand, skurat golven på nedervåningen och rensat bland Caspers leksaker så han får lite mer att leka med på sitt rum.
Nu har jag bara en liten sak kvar att göra och det är att kolla tapeter till gästrummet. Inget måste kanske men kändes som ett bra sätt att varva ner och avsluta dagen på.

Håller tummarna nu på att Casper vaknar med ett leende imorgon och att det inte är svinkoppor han har fått utan bara ett sår som uppkommit på annat sätt.