Jag har funderat ett bra tag nu på vad det är som gnager inom mig och är nästan rädd att analysera vidare i det så här öppet. Man vet aldrig vem som läser eller vad de gör av informationen de hittar. Nu hade jag inte tänkt vända ut och in på mig själv och skriva en roman om varje minut av mitt liv men ändå. Man ska inte vara personlig i dagens samhälle men ändå känner man ibland att saker måste få skrivas ut ur skallen.

När jag var yngre skrev jag alltid dagbok, hade säkert fortsatt med det om det:

1. Inte ansågs vara så oerhört töntigt efter 13-års ålder.

2. inte bara handlade om en massa negativt, vilket det tillslut gjorde.

 

Ett tag skrev jag dokument på datorn men det kändes bara konstigt och fel på något vis. Säger hon som sedan sätter sig och skriver så att hela världen kan se tänker ni. Jag skriver inte för att få en massa "åh stackars dig, buhu" kommentarer om någon skulle tro det. Jag skriver öppet och ärligt för att jag är så less på att annars få höra skvaller om mig själv som är långt ifrån sanningen.

 

Så om jag börjar analyserandet. Jag har världens finaste son, en underbar familj och en otroligt fin sambo som stått ut med mig i 10-års tid nu. Men jag bor också i den kommun jag hatar allra mest och har enligt de man träffar inte rätt att hata den. Inte rätt att känna så som jag faktiskt gör.

Vi har nu dessutom köpt ett hus, en av de största drömmarna jag haft de senaste åren förutom att skaffa barn, men kan inte känna mig så glad som jag vill för att huset ligger i den här kommunen. Det låter dumt, det låter töntigt och det låter bortskämt men sanningen är att det är så det är. Varför ska jag ljuga?

Jag borde vara världens lyckligaste men det är jag inte.

 

Här i kommunen bodde jag mina första 15 år i livet och från väldigt ung ålder började jag räkna dagarna för att få flytta. Jag är rätt säker på att jag gjorde pappa ledsen när jag gång på gång sa att jag ville flytta fast det aldrig berodde på honom.

Jag blev mobbad i skolan och jag blev mobbad utanför skoltid (fast här kunde inte skolan hjälpa mig då det inte hänt under skoltid. Det spelade ingen som helst roll att jag blev jagad genom samhället av folk som kastade stenar på mig och ställde sig i en ring runt om mig och började förstöra mina cykeldäck, försökte spotta på mig och kallade mig saker. Spelade visserligen ingen roll om det hände på skoltid heller så länge ingen lärare sett det).

Både de som var yngre men även de som var mycket äldre med barn i ungefär samma ålder som mig själv var på mig. Och varje gång jag varit hit och hälsat på pappa har det gått rykten, oftast om att jag är gravid och en av gångerna var det även min bror som skulle ha varit pappan till det kommande barnet, som aldrig fanns.

 

Så att flytta tillbaka kändes då som ett bakslag. När sista flyttlasset gick återgick jag till att bli 15 år igen. Men tankar som dessa kunde snabbt tryckas bort då jag visste att jag snart hade en bebis att fokusera på, att jag inte aktivt behövde söka jobb direkt utan att jag kunde få bo in mig i lugn och ro. Men nu är det över. Casper ska skolas in på dagis när som helst och det är inte för inte som jag har dragit ut på ansökningen dit. Jag vill bara ha en dag till, en vecka till, en månad till. Och han måste väl få ta sina första steg först?

Och ja, jag må ha varit lat och inte känt för att jobba förut, förutom den gången jag blev sjukskriven för depression p.g.a. barnlöshet som tärt i flera år men det är en annan historia som inte bör tas nu.

Tidigare, innan det, såg jag det som mycket roligare att plugga, jag gillar att läsa, jag gillar att skriva och jag gillar att lära mig nya saker. Vilket är en av anledningarna till att jag kallades pluggis i skolan men de som sa det ska bara veta hur usla betyg jag gick ut nian med. 

Inte för att jag inte gjorde bra ifrån mig, inte för att jag inte lämnade in saker som var bra utan för att jag inte hördes på lektionerna. Jag hördes inte i ett klassrum fyllt med personer som älskade att ta plats, som älskade att synas och som älskade att höras. Att räcka upp handen var inte att tänka på, svaren skulle skrikas ut och det accepterades av lärarna. 

För någon som är osäker och gärna vill synas så lite som möjligt för att få så lite fokus på sig som möjligt (mycket fokus betyder egentligen bara mer glåpord i korridoren sedan) så var det inte lätt att bara skrika ut det.

Betygen jag förtjänade i nian kom då alltså i vuxen ålder, via komvux med små grupper samt via hermods och kurser som jag kunde plugga hemma. 

 

I denna kommun känner jag mig så fruktansvärt ovälkommen. Jag menar inte att alla människor skulle stått där med öppna armar, hållt händerna i ring och sjungt "We are the world".  Utan det är mer den känsla som jag får efter allt som varit tidigare. 

Jag säger inte att Vännäs var bättre på alla sätt heller. Men jag fick mer hjälp då jag bad om det, oavsett vad det handlade om. Jag slapp känna den här känslan av att jag så gärna ville prata med någon som kunde lyfta upp mig lite, få mig att känna mig starkare som person för att sedan ångra mig för att personen jag möter också kommer att vara härifrån. Det räcker med att personen vet vem jag är, eller vem min pappa är. Jag vill bara prata med en person som jag aldrig sett förut, som aldrig sett mig, eller ens hört mitt namn. Men det går inte här.

Så att ta steget och prata med någon som kan hjälpa mig känns lönlöst. Och istället sitter jag här och överanalyserar saker på internet.

Kort och gott så befinner jag mig just nu i en skyddande bubbla, så länge jag inte behöver söka jobb, jobba eller ha Casper på dagis. 

Jag skulle gärna dra ut på det så länge som jag lever men jag vet också att jag bara kommer göra det värre. Det kommer inte bli lättare, jag kommer inte att må bättre av det trots att det känns bra för stunden och jag kommer inte att växa som människa.

Önskar bara att det vore lättare och att det inte kändes som om jag simmade i ett hav av honung.