Jag är en introvert tänkare, på gott och ont, och tycks alltid hamna i situationer där jag funderar på det ena och det andra. Det goda i det är att jag lätt kan få tiden att gå, vilket gör att jag sällan ser en lång väntetid som något jobbigt. Men det negativa är att jag lätt hamnar i tankar och glömmer/struntar i det jag ska göra på grund av det. 

Ett tillfälle då min tänkande sida verkligen är bra att ha är när jag är på väg hem efter att ha lämnat Casper eller när jag ska hämta honom. Det får det att gå så mycket snabbare att gå och dessutom så kan det underlätta sedan när jag kommer hem, i alla fall de gånger som jag tänker på vad jag ska skriva på en uppgift till skolan eller om jag ska skriva här. Precis så var det med det jag ska skriva nu. Detta började som en fundering som sedan utvecklades till att jag ville skriva om det och funderade då hur jag skulle lägga upp det och nu sitter jag här, och skriver om det. 

 

Jag minns inte exakt hur jag kom fram till ämnet i mina tankebanor men det slutade i alla fall med att jag tänkte på hur långt vi har kommmit i utvecklingen i vissa steg och hur långsamt det har gått i andra. Det jag pratar om är då hur vi accepterar/förnekar psykisk ohälsa. 

Nu kan jag bara relatera till mig själv och mina egna erfarenheter så någon får gärna rätta mig om jag har fel. 

När jag tänker på att vi inte har kommit så långt i utvecklingen så menar jag med accepterandet. För idag pratas det om psykisk ohälsa som aldrig förr men trots det så är det många som inte blir accepterade. Jag tänkte många gånger, de stunder som jag inte alls mått bra, att det varit så mycket lättare om det bara var ett ben som var brutet. För det skulle folk kunna se. Det skulle de kunna acceptera. 

Dessutom så tycks det alltid vara så lätt för folk att trycka ner en person som inte mår bra psykiskt, för varför göra det bättre när man kan göra det sämre? Jag kan nästan garantera att det är någon som har fått höra något i stil med "jaha du har gått in i väggen? Ja jag är också stressad och har mycket att stå i ibland men inte stannar jag hemma och drar täcket över skallen för det! Jag biter i det sura äpplet och går till jobbet."

Eller det här: "Du vet att det alltid blir bättre när du är på plats". Och ja, så kanske det är, för vissa. Men då vi alla är unika så finns det inget som är svart eller vitt, det finns inte en sak som fungerar för alla. Något som jag snabbt insåg efter förra årets KBT där jag fick testa mig fram för att hitta något som fungerade för mig. Idag mår jag bra, idag kan jag hantera min ångest mycket bättre. Då mådde jag dåligt, då trodde jag att jag, eller någon annan, skulle dö. Varenda dag. 

Jag hade den ena sjukdomen efter den andra, trodde jag. Mina släktingar hade den ena sjukdomen efter den andra, trots att de mådde bra!

Sedan var jag så rädd. För allt! Hela tiden var jag rädd. Fick panik, under en period, av att vara ensam hemma efter klockan 19.00. Jag kände mig uttittad och förföljd och precis under den perioden så jobbade Robert kväll/natt och kom hem riktigt sent. De kvällar som jag då lyckades masa mig upp innan han kom hem, för av någon anledning kunde jag inte ta mig upp om jag gått ner efter nattning av Casper, då somnade jag direkt som jag hörde hans nyckel i dörren. Det tog inte ens 10 sekunder!

Jag är så glad att jag slipper det här idag. För nu vet jag vad det beror på. Det beror på min ångest. Så nu när jag märker att jag börjar gå tillbaka i gamla mönster igen så tar jag istället tag i det. Sorterar ut det som bekymrar mig, hanterar det på det sätt som det behöver hanteras (vilket kan vara allt från att gråta ut till att intala mig själv att det inte är så hemskt som jag tror). 

Detta önskar jag att de personer som inte förstår fick se. Jag önskar att de kunde vara i min kropp och i min hjärna när jag mår såhär. Eller rättare sagt mådde såhär. Jag önskar att de kunde förstå hur utmattad man blir av att hela tiden vara rädd och orolig. Jag önskar att de fick uppleva känslan som tankarna skapar. Paniken när man tror att någon ska dö. När man tror att ens barn ska dö. Eller när man tror att man själv har en obotlig sjukdom. Och det spelar ingen roll vad andra säger. Tanken måste få passera innan man kan släppa det.

Jag känner redan fördomarna komma. Hur folk vill att jag ska låsas in i ett ödsligt rum med bara en madrass som sällskap. För hur jobbig kan inte en sådan människa som jag vara att umgås med om jag funkar på det här sättet? Men om jag ska vara ärlig så är det nog bara jag, och Robert, som vet hur jag egentligen har mått. Så bra blir man på att dölja det för andra. 

Men som sagt, hade de som lägger tid och energi på att trycka ner dessa personer insett det här hade de inte gjort det värre. För vi ser aldrig en person med brutet ben få klagomål från en som inte har några. Den personen skulle aldrig säga "Fan vad töntig du är, du har ju ben att gå med så använd dem istället! Se på mig som inga ben har" (Fast vem vet, även detta kanske har förekommit). 

Jag önskar att det vore så enkelt som med Alfons Åberg och hans spöken. Jag önskar att hans pappa haft en ramsa till oss med psykisk ohälsa också. Att istället för att säga "Stick du stygga spöke, för du finns inte" kunde säga "stick du stygga ohälsa, för du finns inte" och sedan skulle den vara borta lika snabbt som den kom. Eftersom den inte är på riktigt. 

Men tyvärr så är den på riktigt. Och ingen ramsa i världen kan ta bort den. Det krävs jobb. Det krävs vila. Det krävs samtal, vänner, familj, god mat eller vad som nu kan tänkas behövas för att må bra. För alla är vi olika. Alla reagerar vi därför olika på de prövningar och händelser vi utsätts för. 

Och även om den psykiska ohälsan inte syns, så finns den.