Önskar att jag kunde lägga ner mer tid på att skriva här eftersom jag älskar att skriva, gärna vill bli bättre på det och tycker om att gå tillbaka och kolla över vad vi har gjort flera år tillbaka. Men på slutet känns det som att jag mest bara har skrivit när jag är irriterad över något eller när något negativt har hänt. Hur kommer det sig då? Jo eftersom jag alltid sitter och maler tankar när jag behöver göra annat så måste jag få avreagera mig på något sätt innan jag kan släppa det och bästa sättet, för mig, att göra det på är att skriva av mig.

 

Det jag tänker skriva om idag är något som jag egentligen inte behöver lägga tid och energi på men ändå så gör jag det. Varför? Ja det kan man ju undra. 

Som jag har nämnt ett otal gånger förut så gick jag och Robert igenom en jobbig period med barnlöshet. Det blev en lång väntan först innan vi ens fick hjälp, 3 år faktiskt, och sedan så tog det ytterligare ett år innan ett positivt besked. Totalt 5 år och 8 månader försökte vi innan vi fick ett plus med hjälp av IVF. För många är detta lite och för andra är det längre. Oavsett vad var det jobbigt och tärande för oss. 

Trodde däremot inte att jag skulle stöta på en massa hat när jag sedan blivit gravid men många var nedlåtande mot oss, på ett eller annat sätt. 

En av dem var en kvinna som vi ibland har umgåtts med. Hon sa till Robert att vi gått före i IVF-kön, att vi fuskat oss till vår plats och inte förtjänade vår graviditet och vårt barn, nått åt det hållet. Jag kunde inte släppa det och spatserade dit direkt. När jag kom fram till huset hade Robert och CO som var där blivit hemskickade så jag fick aldrig komma in. Skickade ett meddelande till henne och frågade vad fan hon pratade om för dynga. För det första är det omöjligt att gå före i någon jäkla kö! Det som hände med oss var att jag tog hormontabletter i ca 10 månader. Sedan gick vi vidare med undersökning på IVF-kliniken i Umeå som nu heter Livio fertilitetscentrum. De sa att det kunde ta mycket lång tid innan vi fick komma igång, allt berodde på vilka som var före oss och hur de prioriterades utifrån vad det var som gjorde att man inte kunde bli gravid. 

Jag är än idag osäker på vad det är som gör att jag inte kan bli gravid naturligt. Jag vet att det beror på mig och att det har något med avsaknandet av ett hormon att göra. Minns knappt mitt första möte i Skellefteå eftersom det var så omtumlande och jobbigt men det jag minns var att de berättade hur det gick till när en graviditet tog fart. Att ägget behövde ett hormon för att kunna fästa. Ett hormon som jag saknade. De visste inte om det kunde komma tillbaka naturligt eller om jag aldrig skulle få det.  

Jag har hört att det kan bero på att jag är för tidigt född men samtidigt så finns det inga vetenskapliga bevis på det vad jag vet. 

Hur som helst så fick jag sedan ett telefonsamtal bara veckor senare att ett par hade hoppat av, förhoppningsvis blev de gravida på naturlig väg! De undrade då om vi ville komma in och börja vår IVF. Om inte skulle vi få vänta 3-4 månader till trodde de. Detta var i slutet på november och de sa att det kunde bli tajt med tid på grund av juluppehåll och allt men om min mens kom i bra tid så skulle det inte vara några problem. Såklart blev den lite sen men därefter så satte vi igång. Ett par veckor innan jul så gjorde vi både äggplock och återinförande av ägg och på julafton 2015 testade vi positivt.

Så vi gick inte före i kön genom att lura andra par. Vi blev erbjudna en plats och tackade ja. Vad skulle vi ha gjort? Sagt nä vi vill inte eftersom det kanske finns andra därute som försökt längre än 5 år och 8 månader som förtjänar det mer? 

Sedan hade vi turen att lyckas på vårt första IVF-försök. Jag vill verkligen inte få det att låta som skryt men för mig är Casper fortfarande ett mirakel! Han är den bästa som finns i hela vida världen och jag är så stolt över att få vara mamma till just honom. Hur mycket jag än försöker förklara så kommer alla ord i världen inte att räcka till för att berätta hur mycket jag älskar honom, hur underbar han är och hur mycket kärlek han ger mig varje dag bara genom att säga mamma, le på sitt speciella lilla vis, ge mig en kram eller bara vara sig själv. 

Vi var så glada över graviditeten men samtidigt så hade jag varit deprimerad, och sjukskriven, innan vår IVF. Jag mådde fortfarande dåligt när jag fick höra det här. Det + hormoner fick mig kanske att reagera lite mer på hennes kommentar än vad jag borde ha gjort. 

Men även idag så kan jag inte släppa det hon sa åt oss. Och det tär så fruktansvärt. Många sade att hon själv genomgick en barnlöshet och jag vet hur det känns. Men samtidigt så tycker jag att hon kunde ha hållt vissa saker för sig själv.

Hennes bortförklaring var sedan att Robert har sagt att vi gjort det, något som inte ens var en gnutta sant. Fanns ju till och med andra som satt där som inte hört Robert säga något alls om det utan istället hade hon sagt att hon hört det men inte ville säga från vem...

 

Som om inte detta skulle vara nog så kom kvinnans bröder till oss och hälsade på, dagar, veckor eller kanske nån månad, efter denna händelse. Jag minns inte exakt. De började med att säga grattis. Men sedan så satt de och pratade om hur egoistiskt det var att sätta barn till världen med  tanke på hur den ser ut idag. Att föda ett barn och låta det växa upp idag var det dummaste man kunde göra och de skulle aldrig vara så korkade att de gjorde en sådan sak. Så de tänkte vänta tills dess att allt i världen blev bättre, går vi tillbaka i tiden så ser vi att det alltid funnits krig, våld, elände m.m. så jag vet inte hur länge man i sådana fall ska vänta. Och hur definierar man bättre? 

Nä men egoistisk och korkad det var vad jag var!

 

Nu har deras syster fått sitt första barn och jag kan inte hjälpa att känna mig lite bitter. Hennes bröder prisar henne till skyarna för att hon fått barn och visst har de försökt länge är det kanske inte så konstigt att de är glada för hennes skull. Men när jag var gravid så var jag dum, egoistisk och korkad? 

Jag borde inte bry mig, det är inte min ensak om vad andra gör, men känslan med bitterhet sköljer över mig och vägrar lämna min kropp. 

Får även dåligt samvete över att vilja ha ett syskon till Casper i framtiden. Kommer vi få skit om vi genomgår ett syskonförsök med hjälp av IVF? Kommer vi få skit över att inte bara ha satt ett barn till denna hemska värld utan två? 

Men återigen. VARFÖR BRYR JAG MIG? Varför kan jag inte bara skaka av mig det hela? Varför inte bara ta det folk säger med en nypa salt istället för att gräva ner mig i det tills jag mår ännu sämre över det hela? 

Jag vet inte. Jag har inget vettigt svar på det. Jag önskar att jag kunde säga åt hjärnan att bara släppa det. För jag har så mycket att vara stolt över som borde överösa detta hat och skölja bort det förevigt. Men ändå så stannar det kvar.

För att gå in på ett sidospår så tror jag, eller jag är nästan säker på, att jag kände mig osäker på min graviditet, inte kunde vara glad över den och skämdes över den på grund av denna händelse. Det tog nästan 7 månader in innan jag kunde börja känna glädje, inte skämmas över att säga ordet gravid och längta efter Casper. Och det låter kanske konstigt med tanke på hur länge jag längtat efter ett barn. Men jag kände hela tiden som att jag gjorde något som var fel. Jag förstod aldrig varför men när jag går tillbaka och tänker på dessa kommentarer och än en gång börjar känna som jag kände då så är jag säker på att dessa var en bidragande faktor. 

 

Men jag får titta på min underbara son, min största ögonsten och världens bästa varelse. Han får mig att förstå att varje val jag har gjort som tagit mig ett steg närmare honom var värt det. Oavsett vad andra människor säger eller tycker om det. 

Han gör mitt liv så mycket bättre!