Det är inte lätt att hålla motivationen uppe!

Jag vill bara få klart det där förbaskade gymnasiebetyget! Kanske kommer jag inte få ta studenten som jag alltid önskat att jag skulle få göra. Och nä, ingen kommer att bjuda mig på någon bal där jag får stoltsera fram i en vacker klänning. Men betyget är jag väl ändå värd? 
Tydligen inte!
Det låter som att det borde vara den enklaste saken i världen att få det avklarat? Men för mig har det tagit flera år! Och det beror absolut inte på att jag att jag har några problem med att studera utan mer för att jag sällan fått chansen till att göra det. 
Jag började egentligen innan jag sökte till undersköterskeutbildningen 2012 med att läsa matte, svenska och engelska på halvdistans. Både för att ha något att göra tills jag bestämde mig för vad jag ville göra och sedan ville jag testa på hur det var att läsa på komvux jämfört med gymnaiset. Matten blev för jobbig, återigen inte för att jag har svårt för studierna (matte har aldrig varit några problem för mig) utan för att det var den enda kursen som jag skulle läsa tillsammans med gymnasieelever och därför avstod jag hellre, trots att jag var äldre än dem, även om det bara var 2-3 år som skilde oss åt. 
 
Gick sedan undersköterskeutbildningen som jag idag ångrar djupt. Den ger mig inget när jag känner att jag inte kan jobba inom det. Utan ett stressigt jobb som vikarie ser jag mer som ett tvång än något som jag längtar efter att få göra.
Vem vet, dagen då jag inte har något annat val kanske kommer och måste erkänna att den känns väldigt nära just nu. 
Låter så bortskämd när jag tackar nej till ett vikariat inom vården men så fort jag tänker på det så är det som att en stor hand kramar om mina revben, direkt, och hjärtat slår snabbare, pulsen ökar och andningen blir svårare. 
Jag vet egentligen inte vad det är som får mig att känna såhär, inte fullt ut. Men känslan försvinner inte och kanske är det stressen över att återigen sjunka ner i ångest och depression som gör det? Var ju trots allt när jag jobbade inom vården sist som den dök upp och även om det kanske inte helt berodde på jobbet så är det det som hjärnan fortfarande förknippar känslorna med.
 
Men åter till studierna. 
Både medan och efter jag läste till undersköterska så pluggade jag även lite annat som kunde komplettera betyget. Svenska B till exempel. Det krävdes av mig att kunna den kursen och detsamma gällde Data A som senare inte spelade någon roll då den inte längre får räknas med. 
Läste även Barn- och ungdomssjukvård under sommarlovet efter första terminen för att i framtiden ha förtur till att bli barnmorska. Men när praktiken sket sig så fick jag varken betyg i den eller i Sjukvård vilket gjorde att min slutgiltiga utbildning bara blev vårdbiträde. 
 
Året jag blev gravid med Casper, d.v.s. 2015, så bestämde jag mig för att plugga på vårterminen. Visste att barn förhoppningsvis låg närmare än tidigare eftersom jag i januari samma år började med Pergotime. 
Något som i slutändan inte alls gav mig några barn utan bara en hel hög med biverkningar som sedan gjorde att jag blev sjukskriven under hösten. 
Men på våren så läste jag upp tre stycken betyg för att få mitt gymnasiebetyg avklarat, och läste då Skrivande, Litteratur och Historia. 
Här blev det sedan twist mellan två olika studievägledare, den i Åsele och den i Vännäs, om jag skulle satsa på gymnasieexamen eller slutbetyg. Den ena krävde att jag var klar innan juli och den andra krävde gymnasiearbete. 
Eftersom jag sedan blivit sjukskriven lagomt till att skolorna började på hösten så orkade jag aldrig ta tag i det där. Jag fokuserade mest på att ta mig upp ur sängen innan 12.00 på dagen för att åtminstonde klä mig innan Robert kom hem. 
Allt kändes skit och även om mycket av det dåliga måendet kom som en biverkning från tabletterna så får man tänka att jag och Robert försökt skaffa barn i nästan 5 år innan jag fick börja med dem och sedan fungerade inte det heller. 
IVF kändes då som ett nederlag men är idag glad att jag fick den möjligheten i december 2015 och sedan fick bli mamma till min underbara Casper i augusti 2016. 
 
Valde sedan att kontakta skolan igen tidigare i år. Jag ville veta hur det låg till och fick till ett möte med studievägledaren här. Nu har det betyg som till en början skulle tas bort 2015 kommit tillbaka och gäller till 1 januari 2020 eller nått sånt och tänkte genast att då måste jag vara klar om det bara fattades 3 kurser sist!
Men med förlängningen kom även andra kurser som jag tidigare läst att räknas bort och började därför för 23 dagar sedan att läsa mina 4 sista kurser, där den första snart är klar. Detta är en mer än vad jag behöver men eftersom den ingår i ett administratörpaket och bara tar en månad extra så tänkte jag att jag kör fullt ut!
 
Att jag desstuom praktiskt taget blivit lovad CSN att få studiestartsstöd på ca 9500 kr i månaden gjorde bara ett redan fattat beslut enklare. Men idag vet jag att jag inte kommer att få det där stödet...
Varför? Ja trots att jag pratat med 2-3 personer under våren och säkerställt att ingen av skulderna hos dem skulle ställa till det med detta studiestartsstöd så har det ändå gjort det!
Fick sedan under måndagen och tisdagen denna veckan ringa runt, till hela CSN känns det som. Pratade med 5 olika personer, fick 5 olika svar. Det sista är det mest trovärdiga eftersom det var kvinnan som hade hand om detta stöd och visste därmed allt om det.
Frågade hur det kom sig att jag blivit lovad, det enda som jag fick veta då som kunde ställa till det var tiden för ansökan. 3 år från senaste studier skulle ha gått så de rekommenderade mig att söka nu i höst istället för i våras som tänkt för att vara på den säkra sidan.
Fick till svar att jag måste blivit felinformerad och att det tyvärr inte var något som de kunde göra något åt...
 
Så nu sitter jag här igen. Jag är en person som vill studera för att kunna få jobb som inte är inom vården som vikarie men får inte studera (i alla fall inte med inkomst) på grund av en skitskuld jag fick som sjukskriven...(hade ingen SGI under den tiden heller då jag innan jobbat för lite).
Får jag däremot ihop 14.000 den närsta veckan är det lugnt (hur nu det ska gå). Men det är bara att inse att den summan aldrig kommer att ges till mig bara sådär. 
Kanske är det inom vården som vikarie ödet vill föra mig till. Är i alla fall så det känns eftersom det är det enda jobberbjudande jag fått sedan jag flyttade hit igen 2016. Och ja, jag har sökt en del jobb på vägen.
 
Pengar och stabil ekonomi behöver vi alla och jag har levt på ett minimum av den varan i 4 år. Ifall jag glömt det någon gång så har jag alltid haft de i bekantskapskretsen som påpekat för mig vilken liten igel jag är som lever på min sambo istället för att ta det jag blivit erbjuden, bita ihop och jobba till pensionen. Och vill jag kan jag ju alltid söka annat jobb under tiden. Så vad är problemet? 
Ja vad är problemet? 
I min värld ligger problemet att jag bara har ett liv! Jag har sett hur snabbt det kan tas ifrån en. Och jag har sett de som slösat bort det genom att jobba på jobb där de inte trivs och sedan ångrat nästan allt på ålderns höst. 
Men jag är inte en sådan. Jag vill inte jobba bara för inkomsten, även om den behövs.
Det jag vill är att göra sådant jag älskar och det jag älskar att göra är att skriva. 
Det jag vill är att inspirera Casper till att bli precis det som han vill bli och inte det samhället vill att han ska vara. 
Det jag vill är att känna en passion till mitt arbete och slippa känna att måndagen är min fiende.
Det jag vill är att få vara lycklig och faktiskt ha möjlighet att göra saker även för mig och inte bara det andra vill att jag ska göra!
Och det jag vill börja med är att få mitt gymnaisebetyg avklarat för att känna att jag fått bort ett av livets delmål!

Kommentarer

Designen är gjord gratis av: Designbloggar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0