De senaste veckorna har inte varit så strukturerade som jag kanske hade önskat och det beror mest på att jag fått nya rutiner som jag ännu inte har kommit in i.

Det har heller inte gjort det bättre av att många utav de senaste veckorna varit korta vilket har gjort att jag fått göra om i min plan/mina mål som jag har när det kommer till att lägga upp hur jag ska jobba under veckan.

För det här med jobbet. Jag gillar det jag gör och trots att vi kanske inte kommit in i någon bra rutin med det än hela familjen så går det framåt. Kanske inte så snabbt framåt som jag hade hoppats på men vi är på rätt väg att få till en bra och fungerande vardag tillsammans. Jag, Robert och Casper.

Det trots att jag ibland måste vara den där osociala mamman/partnern som måste skriva på datorn istället för att titta på tv, se film, leka eller gå ut och se på/hjälpa till när Robert grejar med något. Men det betyder inte att jag varken hör, eller ser, de som jag har runtomkring mig. 

Robert känner kanske att detta händer ofta men det är jobbigast efter de korta veckorna eftersom jag inte känner att jag kan jobba på samma sätt när vi är och hälsar på folk i flera dagar, samtidigt som jag vet att jag måste göra uppgifterna som jag blivit tilldelade. Som med vilket jobb som helst.

Och man kanske kan tro att  det är det som är det jobbigaste för mig, men så är det inte. Det jobbigaste är istället att jag inte bli tagen på allvar. 

Visst, det är kanske inte världens bästa lön. Men jobbar jag som jag vill och hinner skriva så mycket som jag hoppas på att kunna göra i framtiden. Då kommer jag få in lika mycket som jag fick när jag jobbade på äldreboende förut.

Jag får alltså in lika mycket av att skriva ca 6-7 timmar/dag, som jag kan fördela på vilka timmar jag vill, som jag gjorde när jag jobbade mycket helg och kvällar på ett äldreboende och kände att jag aldrig var hemma. Speciellt de dagar jag jobbade till 21.00, cyklade mina 5-6 km hem, sov, och sen iväg igen 06.15 dagen därpå för att gå på en delad tur.

Men det är ju inte samma sak, det är det jag ständigt får höra. Jag är ju hemma. Det kan ju inte räknas som jobb. Jag sitter ju i soffan, vid bordet, i gästrummet eller vart jag nu kan ha hamnat med datorn. Och jag skriver bara, samtidigt som tvn, Spotify eller Youtube står och surrar på lite lågt i bakgrunden. 

Det är det där med att jag är hemma som sticker så fruktansvärt i ögonen på folk. Det är det som gör att det jag gör inte blir ett "riktigt" jobb. 

På ett riktigt jobb är man på jobbet från att man kliver in genom dörren på morgonen tills man kliver ut genom den på eftermiddagen. Det är konstant jobb under alla dessa timmar. Detta är inget som jag diktat ihop själv utan något som jag fick förklarat för mig så sent som för ett par veckor sedan. 

Det är jobbigt att höra, speciellt för en person som mig som nyligen genomgått en period med mycket ångest. 

Allt jag vill är att göra mitt bästa, få ihop mina pengar till att kunna betala bort CSN, plugga administrationskurserna och se vart det leder samtidigt som jag vet med säkerhet att det kommer att ge mig ett slutbetyg för gymnasiet.

Istället känner jag det som att jag får pikar om att, kanske inte vara lat men att vara en sådan person som inte har det där riktiga jobbet. För när man jobbar, då jobbar man. Och när man är hemma, då är man hemma och har fritid. 

Men det fungerar inte så i min värld och jag vet att jag gör mycket.

Jag börjar alltid dagen med att fixa i ordning Casper och försöker att få i honom frukost, det är inte alltid det går eftersom han är precis som mig och ibland inte alls vill äta direkt på morgonen. Efter det får jag jaga runt på honom i hallen för att lura på honom ytterkläderna som han 7/10 gånger inte alls vill ha. I alla fall inte de som mamma bestämt men som är de mest nödvändiga om han inte vill frysa/svettas. 

Jag traskar iväg med vagnen till dagis, lämnar en halvledsen filur som nu börjat stappla in själv efter att jag tagit av honom ytterkläderna (peppar peppar ta i trä att det fortsätter i samma takt). Vi säger hejdå och självklart måste han ändå gny till ett par gånger innan jag kan gå, vissa principsaker är inte så lätta att släppa tror jag.

Sedan tar jag den tomma vagnen och går hem igen. 

När jag kommer hem igen så kan jag ibland behöva snabbgöra lite småsaker innan jag sjunker ner med min dator och skriver i ca två timmar tills det är dags att gå iväg och hämta lilleman igen. 

30-45 min senare är jag hemma igen och oftast vill Casper sova direkt. Andra gånger är han övertrött och bestämmer sig för att vara lite arg och tjurig på mamma en stund innan han ska upp och sova. 

Han sover sedan sina 2-3,5 timmar och då fortsätter skrivandet. Här vill jag gärna sedan bli klar men tro inte att tekniken alltid funkar utmärkt, för det gör den inte. Därför blir jag väldigt sällan klar här vilket gör så att jag får fortsätta på kvällen/natten istället. Beroende på om jag vill vara en social mamma/flickvän eller inte efter middagen. En middag som jag oftast gör eftersom Robert är på det "riktiga" jobbet.

Jag gnäller inte utan vill bara få fram att jag gör så mycket mer än vad de flesta kanske inser. Kan även tillägga att jag tar hand om 90% av det som ska göras med Casper, oavsett om det kommer till duschning, matning, nattning eller på- och avklädning bara för att det funkat så sedan dag 1. Och det är inte så att Robert inte vill göra det nu när vi båda har någon form av jobb utan det är så Casper valt att ha det. Det är oftast bara jag som gäller, tyvärr, och det är jobbigt för oss båda. För samtidigt som vi vet att det kommer gå över när han blir äldre så är det nu när vi försöker få vardagspusslet att gå ihop som det är jobbigast. 

 

Sedan har vi det här med skrivandet. Visst, jag skriver hela dagarna men inte på det sättet jag själv vill. Utan jag vill så gärna skriva den där boken som jag drömmer om att göra och går oftast till och från dagis och tänker på hur jag vill att den ska låta. 

Men de orden som låter så bra i mitt huvud hamnar aldrig på något papper eller dokument. Mest för att tiden inte finns där.
Det låter som att jag gnäller men så är det verkligen inte. Jag är tacksam över det jag har nu, så otroligt tacksam att det nästan är svårt att förklara. 

Jag har lyckats ta mig ur jobbet inom vården och nu kan det bara gå framåt. För jag känner inte längre att jag inte har något val utan jag VET att jag har ett val. 

En sista önskan är bara att få alla andra att förstå hur jag känner också. Det skulle göra allt så mycket enklare!