En morgon för 13 år sedan föds en av de varelser som varit med mig i halva(!) mitt liv! Den jag talar om är min katt Mellis! ♥

Det låter så klyschigt att skriva men jag minns dagen hon föddes.

Måndagen den 10e januari 2005 ringde min mamma mig på eftermiddagen för att berätta att Mindy tidigt på morgonen hade fått sina kattungar på hallmattan. Min kompis, som hade rymt hem till mamma kvällen innan, hade varit med och sett alltihopa. 

Jag minns hur sur jag blev på henne för att hon hade varit där då det hände. Vi (jag och min lillebror) hade suttit hela helgen hemma hos mamma och väntat och nu var det hon som fick vara med om det och inte vi. Dessutom gjorde det inte saken bättre när hon sa hur äckligt det var! Det fanns väl inget äckligt med att våran fina katt fått bebisar?!

 

I kullen fanns tre gula hanar och en grå hona, jag hade redan bestämt mig för att honan skulle bli min och pappa skulle få säga vad han ville. 

Hanarna döpte jag och min kompis till Cheese, Cream och Ztar. Honan döpte jag sedan till Mellis eftersom både jag och min bror älskade de där små yoghurtarna med godis i locket som hette just Mellis. 

 

Samma dag som vi skulle ta med oss Mellis hem till pappa så kom en kille och hans mamma för att titta på de andra kattungarna, men de förälskade sig snabbt i Mellis som var den enda honan. 

Var nära att jag där och då gav med mig och gav Mellis till den söta killen men stod på mig och ångrar mig inte ett dugg! Varför göra som en söt kille vill när man istället kan få en söt katt?

Mamma ifrågasatte också om jag inte ville ha en kattunge från Mirre istället. Mirre var min fina långhåriga katt som jag delade med mamma, hon skulle också få kattungar men det struntade jag i då jag blivit så förälskad i Mellis. 

 

Varför kan man undra. Hon var lite utav en fegis redan från liten. Precis som jag. Hon synstes knappt till när folk kom för att hälsa på men när det bara var i familjen hemma var hon alltid framme och var den gosigaste katten du kan tänka dig. 

Fick snabbt ett band till Mellis, som att hon vore den bästa vännen jag haft vilket var lite konstigt eftersom hon var en katt och jag människa. Skämdes lite för att jag satt hemma och pratade med min katt men kan inte förneka att jag fick svar. Som ni kanske nu inser så är Mellis en väldigt pratig katt och svarar nästan alltid om man säger något till henne. Lärde henne till och med att säga mamma!

Hade en väldigt jobbig period i tonåren och tiden på högstadiet var inte alls rolig. Men att komma hem till den här katten som genast mötte mig i dörren, som skulle upp och slicka mig i ansiktet som en hund, kurra mig i örat och jama välkomnande det underlättade de dagar som var jobbiga. 

Jag började kalla Mellis för "The light of my life". Tanken bakom det var att varför får hundar ha coola och betydelsefulla meningar efter sitt namn men inte katter.

 

Mellis har under flera år varit väldigt försiktig och tillbakadragen. Detta förändrades då vi flyttade till lägenheten vi bodde i innan vi flyttade till Åsele. Det var bara en tvåa så det fanns inte så många gömställen. Man kan tro att det kanske skulle ha gjort henne stressad men snarare tvärtom. Hon var alltid framme och gosade med våra gäster, nya som gamla, och speciellt om de bjöd på chips. 

Chips, tomater, champinjoner, majs och jordgubbar tillhör några av Mellis favoriter.

 

När Casper bara var någon vecka gammal hade vi min svärfar på besök. Mellis lyckades i samma veva som han var hos oss smita ut genom ett fönster. Han fick snabbt skulden av mig men insåg några veckor senare att det var fönstret som det var fel på, stängde man inte översta haken så blåste det lätt upp av minsta lilla vind. 

Våran kompis gick bort inte långt efter att Mellis försvann och fick så dåligt samvete av att jag var så ledsen över Mellis försvinnande samtidigt som han fått sätta livet till.

När det gått närmare 6 veckor sedan hon försvann minns jag hur jag låg på köksgolvet och frågade Robert om det var nu som det var dags att ge upp tanken på att hon skulle vara vid liv. Kanske det svarade han.

Minns inte om det var samma kväll eller kvällen efter som vi får ett telefonsamtal av Roberts arbetskamrat. Han hade sett två katter i samband med Mellis försvinnande som hängde runt hans hus, nu var det bara en kvar. En stackars liten grå krake som sov hela nätterna på hans altan. Vi for dit för att kolla trots att det kändes långsökt. Till och med mer långsökt än tipset om att hon skulle setts vid OK bara några dagar efter att hon försvunnit. Så långt skulle hon aldrig gå tänkte vi och Roberts arbetskamrat bodde ännu längre bort än så.

När vi kom till huset gick Robert dit först medan jag satt kvar i bilen med Casper. Han kom sedan och hämtade mig så att jag kunde avgöra om det var hon eller inte. Hon märkte oss aldrig när vi stod där, det var inte förrän jag sade hennes namn som hon kollade upp på mig, helt utmärglad, och snabbt ville upp till mig. Hon gjorde några ynkliga försök att kurra i mitt öra som hon alltid gör men var knappt så att hon orkade. 

Hon var smal som ett skellett och orkade inte ens hoppa upp på bänken där vi förvarade deras mat. Hon åt inte så mycket de första dagarna trots att hon var hungrig. 

 

Folk sade åt mig att hon garanterat rymt på grund av att vi nu hade en bebis i huset. Jag skyllde än på min svärfar eftersom Mellis alltid varit lite rädd för honom. 

Från och med dagen hon kommit hem igen var hon Casper vaktkatt, där han var var hon och detta pågick enda tills han själv började kunna ta sig fram.

 

Trodde inte att Mellis skulle ge sig på att smita efter det här, men för bara ett par veckor sedan var hon på rymmen igen. Hon tog sig inte längre än till altanen där hon genast satte sig utanför dörren och jamade. Enda gången jag varit glad över att det varit kallt och blåsigt ute!