Idag har det gått två veckor sedan du lämnade oss Nova och det är fortfarande svårt att förstå att vi inte längre kommer få klappa dig, krama dig eller bara prata med dig och höra din svans dunka i golvet.

Därför har det varit så svårt för mig att skriva det här inlägget samtidigt som det är något som jag vill göra för att kunna gå vidare. 

Att säga att du bara var en hund skulle vara att nedvärdera dig, för du var så mycket mer än så. Du var den som startade våran familj och gjorde den komplett när det bara var jag och Robert. Och precis innan du lämnade oss så hade jag en känsla av att det inte kunde bli bättre. 

Men sedan blev du sjuk, och allt gick så fort att vi inte hade något annat val än att låta dig somna in. 

 

Räkningen kom idag och för första gången i mitt liv var det inte summan på den som gav mig magknip utan att få det svart på vitt, nedskrivet på ett papper, att du inte längre kommer att komma tillbaka till oss. 

I skrivande stund känns det som att jag aldrig kommer att bli glad igen. För sedan den dagen har en bit av mig fattats och just nu har jag svårt att tro att den kommer att komma tillbaka. Trots att jag ändå måste försöka intala mig att den kommer att göra det.

 

Jag började redan dagen efter med att skriva ner din historia och kanske kommer världen någon dag att få ta del utav den. Om inte så kommer det bli en historia att läsa upp för Casper när han blivit nog gammal att förstå den. 

Detta är det minsta som du förtjänar, för du var verkligen speciell och det vill jag att alla ska få veta. 

 

Vi fick 10 år tillsammans. 10 år av kärlek. 10 år av lycka och oändlig vänskap. Men också 10 år av mattjuveri (från din sida då), en egenskap hos dig som jag saknar när du inte längre finns med oss. En egenskap som jag än idag har i bakhuvudet i form av att jag alltid måste kolla så att det inte finns något framme som du kan tugga i dig när vi går ut.

 

Jag och Robert är sedan inte ensamma om att sakna dig. Du påverkade så många andra människor, framförallt Casper. Han var hos min pappa medan vi åkte till veterinären och när vi kom tillbaka och han inte fick se dig sitta i bilen så ville han genast veta vart du var någonstans. 
När vi kom hem så pekade jag mot himmelen och berättade att du nu var däruppe bland molnen. Han förstod men samtidigt tyckte han nog att du istället kunde komma och vara med honom istället. Så som ni har busat och framförallt de sista dagarna.

Du visade aldrig att du var sjuk och hade din juvertumör som snabbt växte sig stor inte varit synlig skulle ingen någonsin ha reagerat heller. 

Casper frågar fortfarande efter dig då och då och min största rädsla är att han kommer att glömma bort dig. För ni hade ett band som var minst lika starkt som det som jag hade med dig eller som Robert hade med dig. 

Men oavsett vad som sker så kommer vi alltid finnas där och visa alla bilder, berätta alla historier och dela med oss utav alla tokigheter som gjorde dig unik. 

Du finns i våran minnen och du finns i våra hjärtan. Idag, imorgon och förevigt ❤