Jag vet inte vad det har varit med mig den här veckan, har inte varit på topp över huvud taget. Som jag skrev igår har det inte varit någon bra vecka och än är den inte över. Blev att fara till VC idag också och träffa jourläkaren. Casper har ju som sagt svinkoppor och även om jag vet att de sprider sig snabbt så vet jag  inte  om det alltid går så snabbt att man bara från morgonen till 4 timmar senare ska ha fått 6 små nya prickar?

Hur som så fick vi nu ett recept på antibiotika. Jag är egentligen inget fan av allt som har med mediciner att göra, mest bara för att jag vet hur mycket som tas i onödan runt om i världen så att man tillslut tappar effekten som ska hjälpa kroppen. 

Så att redan börja proppa i min lilla bebis antibiotika känns inte roligt samtidigt som jag hoppades på att han skulle få det redan igår. Ja svinkoppor må vara en ofarlig hudsjukdom men han har det inte lätt och då vet jag redan nu att jag har en envis liten kille. Men att se honom gråta tills han tappar andan samt veta att han har det på tummen, som ofta är i munnen,  och gå och gruva sig för att det ska sprida sig dit tar musten på en. 

Jag känner mig som världens elakaste när jag tvättar och han gråter så mycket att han sedan inte kan sluta hulka och jag själv blir ledsen över att jag inte kan ta upp honom då, medan jag smörjer, och krama honom och pussa på honom tills han lugnat ner sig. 

Och ja jag är fortfarande orolig över att bli smittad och kanske är en aning onärvarande, jag gör fortfarande allt som jag gjort tidigare men samtidigt så kramar och pussar jag honom inte, även om jag vill.

Jag tror inte att jag har en fobi för sår, jag kan titta på bilder, tvätta Caspers eller se på andra sår i verkligheten utan att ens göra minsta lilla min men bara tanken på att det ska komma nått sånt på min egen kropp gör mig spyfärdig. Kanske sitter det kvar sedan jag själv var liten och hade vattkoppor. Minns att jag tappade matslusten när vi skulle äta och att jag blev ledsen över att bara se mig själv. Försökte därför alltid ha långärmade tröjor när vi åt och sedan dra ärmarna över fingrarna med blåsor på. Det var inte allt för enkelt. 

På slutet av den här perioden med vattkoppor for vi även och åt på ett ställe i Övik. mamma bodde där då, och minns att det var speglar i taket. Jag kunde såklart inte låta bli att titta och blev såklart åter igen äcklad av alla dessa blåsor och av hur jag såg ut.

Så det är lite så det känns med svinkopporna, får panik  av att bara tänka på att jag kan få det och därför blir jag istället lite mer distanserad till den personen som är en av de finaste jag har. Däremot så får man se det så att det bara är en fas och när det är över så ska jag pussa och krama min guldklimp så mycket att han blir less på mig. 

Måste kanske också poängtera att jag busar, pratar, sjunger för och får honom att skratta ändå. Att jag har honom i mitt knä och bär runt på honom, det är bara det att jag inte har honom lika nära, lika ofta.

 

Och ja, jag är faktiskt ledsen över att inte få fira 10-årsdag tillsammans med Robert, varken idag eller imorgon. 

Jag vill inte på något sätt få det att låta som att jag skyller på Casper. Han går först för mig och så kommer det nog alltid att vara, Men det är inte roligt att behöva ställa in något som man sett fram emot under en sån lång tid. Om jag ska vara ärlig började vi prata om våran 10-årsdag redan på våran 3-årsdag. Och nä, vi har faktiskt aldrig gjort nått speciellt någon av de andra åren eftersom Robert hela tiden sagt att det är de jämna som är värda att fira och här sitter vi nu, eller rättare sagt jag, ensam, medan Casper sover och Robert är hos en kompis och surra.

Fast i ärlighetens namn är den inte förrän imorgon och jag fick faktiskt mat från thaivagnen, även om det var betydligt godare sist jag åt mat därifrån.

 

Sedan när jag är inne på det här med att skriva av mig så har jag kommit fram till att det inte är lätt att vara förälder. De föräldrar som läser detta tänker nu att nä vad hade du tänkt dig? Att allt skulle vara som i en dröm? Nej det hade jag inte men trodde att det jobbigaste man kunde uppleva i början var att känna sig trött. Men vissa dagar känns det som att man har hundra känslor i kroppen som krigar mot varandra samtidigt som man måste vara fokuserad och göra allt som behöver göras. På något sätt lyckas man alltid men inte utan vetskap om att karusellen börjar om så fort man slår upp ögonen dagen efter igen.
Därför hade jag sett den  här helgen också som lite frisk luft. Att inte komma bort från, men kanske att ta en paus i några timmar från mammaliv och känslokarusell, istället blev jag då ännu mer isolerad samtidigt som jag är distanserad och det är nästan jobbigare. 

 

Ja mycket ordbajsande och osammanhängande meningar blev det. Om jag går tillbaka och läser detta om ett år kommer jag garanterat inte förstå mig på ett endaste ord. Men klockan är ändå efter midnatt och snart är det dags att krypa ner i snarkdosan och få lite välförtjänt sömn.

Sedan vill jag även tillägga, nu när jag är inne på sömn, att Casper har sovit otroligt bra inatt. Efter att ha sovit lite mer oroligt än vanligt de senaste två veckorna, med oroligt menar jag då att han vaknat oftare och ätit nästan varje gång, än att han vanligtvis bara vaknar en gång och äter och sedan kanske vaknar till men somnar om på mindre än en minut. 

Men nu igår somnade han först i vagnen vid 19.30. Tänkte att det skulle bli en standard 20-30minuter men slutade med 5 timmar. Han hade kunnat somna om på en gång om vi bara gett han flaskan men istället passade vi på att bya blöja, rengöra och smörja och ta på en ren pyjamas innan vi bäddade ner honom i spjälsängen. Han var nöjd redan direkt. För nu har han inte bara muminmobilen att titta på utan även spelgrejen som han fick av Robert förra helgen. Den var inte lika lätt att trycka på när den låg på golvet men nu när den satt fast på sängen så var den hur rolig som helst.

Han somnade relativt snabbt och sov sedan till 06.00 då han åt lite och sedan fortsatte sova till 8-9, minns inte exakt.

Så ja jag behöver nog inte oroa mig för att han sover dåligt trots att vi inte sover i samma säng, men vi är ändå nära och kan se varandra hela tiden.