En av de första tankarna som dök upp i mitt huvud imorse var hur glad Casper varit/är hela tiden. Det var längesedan som han var riktigt ledsen, det skulle vara när han hade svinkopporna förra gången då och jag höll på tvätta de värsta men det är väl förståeligt att bli ledsen över en sån sak, det gör ju ont.

Imorse var då inget undantag i hans glada humör. Han surrade, skrattade och log en massa. I alla fall tills jag tyckte att det var dags att ta bort snoret i näsan på honom som fick han att låta som en liten pipleksak. 

Näsan är väl den kroppsdel han är mest rädd om och att då stoppa in ett främmande föremål som mest kan liknas vid en minidammsugare, ja det är inte populärt.

Räckte nästan med att bara se den för att han skulle bli sur och trots att det gick relativt snabbt och att jag fick ut allt som gjorde att han inte kunde andas ordentligt så blev jag efter det nominerad till den elakaste mamman i världen.

Ångrade mig genast att jag inte gjorde det här efter att ha tagit av pyjamas, efter att jag smörjt svinkopporna och efter att jag klätt på honom eftersom han var så sur att jag knappt fick titta på honom.

Efter att allt med smörjning och påklädning var klart blev han i alla fall lite gladare, en stund i alla fall. Men märkte rätt snabbt att det inte bara var jag som var roten till det sura humöret utan han var även rätt trött. Testade att lägga honom i sin egen säng när vi liks var på övervåningen, det funkade i några minuter tills dess att han kom på att han inte alls ville ligga där (vilket oftast är på dagarna, på kvällarna somnar han direkt i sängen men på dagen är det bara vagnen som gäller).

Så nu ligger han i alla fall i vagnen och sover och jag hoppas på en lite gladare bebis efter tuppluren. Och han hoppas på en snällare mamma som låter näsan vara!