Detta är en sak jag funderat på under flera års tid, och säkert aldrig kommer att förstå mig på, och det är vuxnas beteende vid separation.

Visst, jag kan tänka mig att det inte är lätt att gå ifrån varandra och särskilt inte om det kanske bara är det ena partnern som vill avsluta förhållandet. Det är ändå ett band som två personer delat, under en kortare period eller längre tid, som nu klipps. Förstår att det kommer upp många känslor som kanske inte alltid visar sig så som man själv vill.

Men det jag tänker på i just det här sammanhanget som jag snart kommer att skriva om utspelar sig egentligen lite längre fram och inte nödvändigtvis direkt efter en separation och det är hur barnen blir behandlade i det hela.

 

Jag vill inte nämna några namn men jag vet personer i min omgivning, personer jag känner mycket väl, som har/har haft problem med vårdnadsfrågan om barnet/barnen efter att de separerat från sin partner. 

Den ena partnern ser sig oftast ha äganderätt (oftast mamman men observera att det inte behöver vara så!!). Personen "tar" då barnet/barnen och låter dem träffa den andra föräldern väldigt sällan.

Har även själv varit med om det (förlåt mamma och pappa) under min uppväxt att mina föräldrar inte alls kom överens. De baktalade varandra och grälade om vem som skulle vara vart under lov etc. utan att egentligen fråga oss, speciellt inte då vi var mindre. Jag var ofta mellanhand och det gjorde mig så ledsen att stå emellan och behöva höra allt. 

Idag har de däremot en väldigt bra relation med varandra, kanske för att jag förklarat som vuxen hur det varit.

Men det här är fortfarande vanligt och det gör mig så ledsen.

 

Om vi nu tar ett exempel, kanske inte helt påhittat men som sagt vill jag inte nämna några namn, där personen i fråga tar barnen och flyttar. Denna person vet då efter en stunds frånvaro inte om han/hon vill att ex-partnern ska få träffa barnen själv eftersom de inte setts på ett tag, de kanske inte känner igen honom/henne.

Ex-partnern tycker såklart att detta låter dumt och anser då att han/hon har lika stor rätt att umgås med sina barn, framförallt då de har delad vårdnad.

Personen får inte heller komma hem till barnen i deras nya hem eftersom exet inte gillar personen i fråga. Inte ens vid födelsedagar eller andra högtider får han/hon hälsa på. 

Utan han/hon får istället nöja sig med samtal från sina barn där han/hon får höra hur saknad denne är av barnen men känner sig ändå som en skurk när han/hon berättar att det inte går att hälsa på den här helgen heller utan att vi får vänta tills vi ses här någon gång framöver.

 

Min åsikt i det hela? Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, om båda föräldrarna är kapabla till att ta hand om barnet. Har du blivit misshandlad av din partner eller om barnen på något sätt råkat illa ut, ja då är det en annan sak. Men om det helt enkelt handlar om, som i de fall jag känner till, att ena personen anser sig ha större rätt till barnet på grund av olika dumma bortförklaringar, då är det bara ett dumt beteende.

Om det tillexempel skulle hända något mellan mig och Robert i framtiden, vi kanske går olika vägar, slutar prata eller känner att detta inte funkar längre då skulle jag ALDRIG hindra Casper att bo hos sin pappa. Visst, bor man på olika orter kan det bli svårt med varannan vecka metoden men det finns helger och lov som jag framförallt tycker ska delas lika men sedan får man inte glömma att barnen inte är en ägodel som man ska prata över huvudet på och slussa fram och tillbaka utan att ju äldre personen blir så ska väl han/hon också ha lite att säga till om om sin lediga tid.

Så ni separerade föräldrar ni får hata varandra som pesten om ni vill men om båda är ansvarsfulla och drar sitt strå till stacken då det gäller era gemensamma barn, ja då har båda lika stor rätt att träffa dem!

Jag har bara så svårt att förstå att det finns personer i min närhet som fortfarande håller på och bråkar och bråkar och aldrig kommer någonvart mer än att de sårar sina barn. Att det fortfarande försikommer så mycket skitprat om varandra som gör barnen då ledsna. För man älskar ju mamma men om hon pratar så mycket skit om pappa får vi inte älska honom då? Eller tvärtom. Och det var så jag kunde känna ibland när jag var liten.

Nä detta kan jag spåna på hur länge som helst och fortfarande inte förstå hur dessa personer tänker. Det enda lilla tankesättet jag kan tänka mig är att mammor känner att de har ett annat band till barnet. De har burit på det, fött fram det, kanske varit den som var hemma mest i början och kanske vill då även barnet bo hos mamman för att de har en annan relation. Det är okej, men sedan tycker jag då att man som mamma (och återigen hur mycket du hatar pappan i fråga) ska uppmuntra barnen att umgås med pappa också. Att få kvalitetstid och glada minnen mår vi bara bra av då vi sedan växer upp. 

Sedan om ni föräldrar munhugger med varandra på sms efteråt (rekommenderar inte i telefonsamtal så barnen hör för bara det är otroligt jobbigt) så är det helt upp till er! Och är barnen gamla så berätta då att ni kanske inte alltid kommer överens men att ni försöker ert bästa och att det inte under några som helst omständigheter beror på dem. För allt är inte en dans på rosor, vilket alla lär sig förr eller senare, men varför inte försöka göra det till det bättre då man har möjligheten?

 

Lite "ordbajsande" från mig så här på natten. Kanske blir lite lättare att somna då jag slipper tänka på det. Notera även att varken jag eller Robert är uppe i detta utan vi bor ihop och älskar fortfarande varandra otroligt mycket, utan att det är något som jag funderat på länge och nu börjat tänka på igen då vi har personer i våran bekantskapskrets som befinner sig i det här just nu, vilket då fick igång tankeverksamheten hos lilla mig.

Så tack och god natt till publiken!