Jag beskriver ofta mig själv som en romantisk person som älskar allt som har med kärlek att göra, så borde då inte en dag som denna vara en av mina favoritdagar på året? En dag som spirar av kärlek i alla former?

Visst gillar jag alla hjärtans dag men samtidigt är det här en dag som väcker dåliga minnen hos mig.

 

Det jag minns allra mest är hur jag satt hemma en alla hjärtans dag, det var en lördag om jag inte minns helt fel, och väntade på att någon skulle komma och sticka ner något fint till bara mig i vårat brevinkast. Och jag är helt ärlig när jag säger att jag satt och väntade heeeela dagen, i hallen dessutom. Trots att jag visste innerst inne att jag aldrig skulle få något. Men jag var, och är än idag, en hopplös romantiker som hela tiden hoppas på de här stunderna som sker i filmer och böcker. Så därför blev jag förkrossad när jag aldrig fick något.

Idag när jag ser tillbaka på det här vet jag inte om jag ska skämmas över mig själv som trodde att livet var en saga och inbillade mig att jag skulle få något trots att det inte fanns en själ i hela kommunen som ens lade märke till mig. Eller om jag ska hylla mig själv för att jag, trots att jag visste att ingen ens såg efter mig, ändå hoppades att det kanske ändå fanns någon liten person som kanske skulle ge mig lite tid den här dagen.

 

Så ja jag var ledsen men dagen slutade inte där. Pappa såg såklart hur sårad jag blev och for och köpte choklad och ett kort till mig. En choklad som idag är min favoritchoklad. Det är en av de finaste sakerna han någonsin gjort för mig. ♥

 

Men trots den här fina gesten så hatade jag alla hjärtans dag under flera år och så fort dagen var här så kollade jag hellre på bilder som var anti alla hjärtans dag än bilder som hyllade den och kräktes galla över alla kärlekspar för det var något som jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva själv.

När jag sedan träffade Robert, som inte alltid varit den mest romantiska, så blev det en helt annan sak. Visst, vi firar inte dagen till 100% utan våran kärlek är som starkast de stunderna som den inte är framtvingad. Stunder som när han kommer och kramar mig när jag står och diskar eller när jag stryker händerna genom hans hår när vi ser något tråkigt tv-program tillsammans. 

Och ja, jag skulle ljuga för er alla om jag på något sätt skulle förneka att jag än idag inte är den där hopplösa romantikern som väntar på det perfekta frieriet (trots att vi redan är förlovade), sagobröllopet och en romantisk weekend i Paris.

Skillnaden mellan då och nu är att jag är mer realistisk och kan skilja mellan drömmar och verklighet.