Sitter och pratar med en kompis om relationer. Jag är ingen expert, långt ifrån. Har ju för tusan bara haft en pojkvän men ändå känns det som att jag har haft 3-4 olika relationer med samma person.

Jag och Robert har varit tillsammans i 10 år nu! Det är mycket med tanke på att jag bara är nyfyllda 26år och han 30. 
Vi kände inte varandra innan vi blev tillsammans utan det är något vi fått ta under tidens gång.  Under dessa år har vi på så sätt också växt upp tillsammans. Från att vara obrydda barn som snodde mat ur våra föräldrars kylskåp, som var vakna hela nätterna och sov på dagen och som tyckte att det var en otrolig lyx då man fick in lite extra pengar så att man kunde köpa pizza till de som idag bor i ett eget hus och har en son. 

Ett förhållande till en familjemedlem är så mycket enklare än en relation till någon som man själv har valt. Misstolka mig inte nu och inbilla er att jag är en sådan som har sådana relationer med min familj...det jag menar är att har du ett syskon så vet du att du kan vara hur jävlig som helst (till en viss gräns för visst kan du förlora bekantskapen med syskon eller andra i familjen också) men ditt syskon kommer alltid vara ditt syskon, på samma sätt som att din mamma alltid kommer att vara din mamma eller att din pappa alltid kommer att vara din pappa. 

Det är inte som med en partner att det lätt kan ta slut efter ett bråk och så blir partnern någon annans partner. För även om du förlorar en relation med din pappa och han blir pappa till ett nytt barn så slutar han aldrig vara din pappa, förstår någon vart jag vill komma?

Slutsatsen i min teori är i alla fall att förhållandet till en partner känns så mycket bräckligare och måste enligt mig vårdas lite mer än andra relationer.

 

Det jag har lärt mig under de här 10 åren som vi varit tillsammans är först och främst hur viktigt det är med kommunikation. Detta säger jag till folk hela tiden. Pratar ni inte med varandra kommer ni ingenstans. Ingen av er är tankeläsare och är nog en väldigt liten risk att någon utav er kommer att bli det.

Skriver risk eftersom jag anser att det skulle vara något negativt om man kunde läsa tankar. 

Det andra är närhet. Berättade nyss för min kompis om att jag läst om kramars påverkan. Kan säkert ha fått det från facebook för är väl mest där jag tycks hitta information i dagsläget. 

Efter min depression, som även idag kommer upp till ytan ibland, och efter att ha läst både psykiatri och psykologi så har jag insett hur viktigt det är att kramas. 
För mig har det dämpat både ångest och stress men också gett mig några sekunders egentid tillsammans med min partner de gånger man kanske inte har så mycket tid över. Visst pussar är aldrig fel men väljer hellre en kram för det ger så mycket mer.

Det är dessutom inget som behöver planeras in och tar inte längre tid än vad det gör att scrolla igenom facebook. Det enda som krävs är du och din partner.
Att en sådan simpel sak kan ge så mycket, för jag kan lova er att ni inte kommer känna er sämre efteråt.

 

En annan sak jag kom att tänka på är att man ibland behöver det lilla extra. Idag så ska vi alltid vara tillgängliga för andra samtidigt som vi ska ha en sund relation, ett rent hem, väluppfostrade barn, en tränad kropp med en fin hy, vara social och engagerade inom diverse grejer.

Men alla vet att det inte funkar i verkliga livet.

Och nu när jag är inne på det med relationer så kan jag bara säga att strunta i den där planerade städdagen. Ta med din partner ut, ta en promenad, far och ät middag, se en film, plocka svamp, strosa i affärer, spela ett spel eller vad ni nu gillar för vad skulle du åndra mest om något skulle hända, att du inte städade ditt hus för att umgås eller att du missade en dag tillsammans med din partner för att städa?
Nu menar jag inte att ni ska strunta i att städa resten av livet. Utan att det ibland gäller att prioritera. Jag menar måste man rensa förrådet just den helgen båda är lediga samtidigt eller kan det kanske göras 30 minuter om dagen varje dag efter middagen istället?

 

Gillar hur mina tankar går så här på nätterna ibland. Oftast blir dessa inlägg aldrig publicerade heller utan är väl mest bara för att rensa hjärnan. Men idag hade jag tänkt chocka mig själv och faktiskt trycka på den lilla blåa knappen och se om det kanske finns någon där ute som håller med mig. Om inte annat så kanske jag får en spam-kommentar eller två. Tycks vara mer än populärt på ett par av mina gamla inlägg.