När jag var yngre så trodde jag alltid på ödet och att allt som hände, hände av en anledning. Jag tror att anledningen till att jag trodde på ödet då var att jag ville ha något att tro på och Gud var inte riktigt min grej, trots att jag är konfirmerad.

Men idag känns det där med att tro på ödet inte lika aktuellt. När mycket går skit så vill man ju inte tro att det är ens öde att ha det så. Fast det är såklart inte bara mitt öde som jag har i åtanke när jag skriver det här.

 

Visst vissa gånger kanske jag kan tänka tanken att det som hände nu var ödet men det är ju bara när det händer något positivt den tanken kommer. Vissa gånger kan jag tillexempel tycka att första träffen med Robert var ödet eftersom jag egentligen skulle hem igen den dagen men min magkänsla sa åt mig att stanna kvar. Men det vet jag inte heller om jag kan kalla ödet utan det kanske bara var magkänslans förtjänst.

 

Så det kanske är det som jag ska tro på, magkänslan. Och många gånger har jag även känt på mig att saker och ting kommer hända och då gör de det (ska förklara lite mer specifikt i ett annat inlägg men inte i det här för då blir det för grötigt).

Nä idag så tänker jag bara att livet är orättvist och att det bara är att göra det bästa av situationen. Gillar citatet ”Planera för framtiden som om du skulle leva för evigt, men lev idag som om du skulle dö imorgon.” Inte för att det citatet har så mycket med att ödet, eller att jag tycker att livet är orättvist, att göra men det är så här jag vill tänka när jag vaknar på morgnen. Att idag ska jag leva som om min dag vore den sista men samtidigt vill jag kunna se framåt och planera saker som jag vill göra i framtiden. Just nu har jag väldigt mycket planer för framtiden men har svårt att leva i nuet, något som måste ändras på.