Jag kan inte förstå att det redan har gått två år sedan du lämnade oss. Jag tänker ofta på den där dagen och på hur jag tog emot det där samtalet där jag fick veta att du inte längre fanns bland oss. Det var som en chock som sköljdes över mig och det är än idag svårt att förstå att du inte längre finns, och att du aldrig kommer att göra det!

 

Du var framförallt en vän till Robert men jag ser ändå dig som en vän även till mig. Och du var en sådan person som blev mer än bara en bekant, du blev nästan som en familjemedlem.

För det är komiskt egentligen hur en del personer kan komma in ens liv och sedan försvinna lika snabbt som de kom. Det är som att de inte gett en så mycket och snabbt glömmer man deras namn och utseende. Sedan finns det dem som kommer in, är med ett tag och sedan så växer man åt olika håll. Minnena finns alltid kvar och träffas man så är det lätt att ta vid där man slutade för att sedan gå åt varsitt håll igen tills nästa gång man ses.

Men sedan finns det sådana som kommer in för att stanna, de är med år efter år och deras vänskap innebär att de inte behöver knacka på dörren innan de kommer in utan de rycker upp den, tjoar fram ett hej, tar något i kylen, sätter sig i soffan och snor tv-dosan ur handen på dig och byter lite halvfräckt kanal samtidigt som de frågar om du haft det bra sedan sist (vilket lika gärna kan ha varit dagen innan).

Du hörde till den kategorin och det är personer från denna kategori som är svårast att mista. De som kommit så nära att de känns som att de alltid funnits. Som om de skulle tillhöra samma familj som en själv.

 

Jag hoppas att du förstår att vi alla saknar dig och jag önskar att Nova nu är i tryggt förvar hos dig och Dan. Två hundälskare var ni och med er båda vid sin sida så vet jag att hon har det bäst!

Vila i frid älskade vän! ❤