Mammasanningar 2

Idag var första gången som jag raderade ett inlägg på min blogg. Anledningen till det var att jag inte var nöjd med sättet som jag valde att formulera inlägget på.
Varför? Jo för att jag sitter och "skryter" om hur bra jag har haft det med ett barn som nästan aldrig varit sjuk samt att han sovit som en stock under hela tiden, med undantag för någon natt hit eller dit.
Och visst, det är inget fel att vara tacksam för en sådan sak. Men sedan så väljer jag också, i samma inlägg, att skriva om podden mammasanningar. Hur jag inte borde kunna känna igen mig i det som sägs tack vare att jag har haft sådan "tur" varpå jag sedan återgår till att prata om att alla föräldraskap, och alla barn, är unika och att ingen ska trycka ner någon annan. Samtidigt så är det väl lite det som jag själv gör med inlägget,fast det aldrig var min tanke. 
Så jag bestämde mig för att göra om och göra rätt. 
 
Det jag ville komma fram till i mitt inlägg var två saker.
1. Jag skämdes över att känna att Caspers trotsperiod var jobbig med tanke på hur lite bekymmer vi haft innan den kom. Men när jag skrev om det som varit enkelt så lät det mer som skryt.
Det jag egentligen ville komma fram till med detta var att visst, vi har haft det lätt, för lätt, men nu är det jobbigt och jag har ändå rätt att känna mig otillräcklig utan att skämmas.
Och sedan ville jag på ett smidigt sätt kunna komma in på punkt nummer:
2. Att alla är unika. Alla föräldraskap är unika. Men trots det så kan vi inte stötta varandra idag. Utan istället står vi med våra pekpinnar och berättar för varandra vad vi borde, eller inte borde, göra. Bara för att det är så man själv gör det. Och för att det alltid fungerat bra för oss. 
Nu menar jag inte att man ska sluta komma med tips och råd. Men en stressad och övertrött mamma vill inte höra pikarna som får henne att känna sig  sämre utan vill bara få vardagspusslet att fungera smidigt. 
 
Så med det kan jag också kontra med vad jag gör som man enligt andra "inte borde göra". 
* Jag ger ibland Casper en kaka til frukost bara för att jag inte får i honom något annat. Märks här att han är precis som mig och gärna skippar denna måltid. 
Det som denna kaka ibland gör är att starta igång hans aptit så att han sedan vill äta något annat. Är det ett bra tips? Nä. Men jag gör det ändå när han matvägrar på morgonen. 
* Jag skippar tandborstningen på kvällen någon gång då och då. Fy fy fy på mig, men vad gör man när han från ingenstans blir så övertrött och sur att det inte ens går att få på nattblöja och pyjamas på ett smidigt sätt? (måste ändå försvara mig med att säga att detta är oerhärt sällan!)
* Ibland har han fått äta sitt överblivna lördagsgodis på en söndag. Och vissa veckor får han vara utan lördagsgodis också. 
* Vårt barn dricker dricka! (Usch vad jag skäms för det här!!) Helst när han är så liten. Men då vi själva är beroende av detta, och jag får halsbränna av vatten (någon med samma problematik får gärna höra av sig för folk anser att jag är paranoid) så har jag och Robert nästan alltid druckit dricka till maten. Det är liksom en dålig ovana  som vi hänger fast vid. Men som vi kämpar att sluta med. Speciellt med tanke på Roberts diabetes också. Och att vi har ett barn som inte behöver denna ovana!
* Jag låter Casper sitta på plattan när jag pluggar eller jobbar de dagarna som han inte kan vara på förskolan. Ja, jag lovade mig själv att inte bli en sådan mamma men jag har också börjat känna mer och mer att min kropp inte längre orkar vara uppe halva natten för att få det gjort. Därför vill jag göra dessa sysslor dagtid, som de som arbetar/studerar på andra platser än hemma.
 
Sedan så gör jag en del saker som jag är stolt över också. Som att läsa för Casper varje kväll. Eller försöka inkludera honom i allt jag gör så att han får känna att han är med han också. Visst, det är lite svårt när jag ska plugga eller jobba men när jag tömmer diskmaskinen och dukar fram/av så hjälper han gärna till. 
Jag avbryter ofta det jag gör för att lyssna på honom istället. Det han säger och vill förmedla är för mig viktigare än tvätten och städningen. Så ja, vi har ett tvättberg i källaren för att jag hellre umgås med min son än tvättar!
 
Det finns mycket mer att vara stolt över men tar jag mer är det lätt hänt att jag övergår till att skryta igen, och det är som sagt inte min mening.
Men jag är så förbannat stolt över mig själv. Och jag är så förbannat stolt över Casper!
Så som alla ni borde vara stolta över er själva och era barn också. För ni gör ett fantastiskt jobb!
 
 

När -16 känns som en dag på stranden

Det har varit så kallt de senaste dagarna att det idag nästan känns varmt ute, trots att det är -16 ute. Senast i måndags så låg det på -28 på morgonen. 
Så på grund av kylan, och att jag både har trasiga skor och får världens snurr i skallen vid kyla, så har vi hållt oss inomhus. På onsdagen förra veckan så fick Casper vara hemma av just den anledningen. På torsdagen så fick han däremot vara hemma eftersom det var totalt omöjligt att väcka honom. Efter 30 minuter så gav jag upp mina försök och sa åt Robert att ringa och säga att han var hemma istället. 
Samma sak igår. Det var inte superkallt, eller jo det var kanske -19 på morgonen, men inte som tidigare. Men kände bara att jag hellre har honom hemma när jag inte har något för mig än att ta med honom ut i kylan. Så vi stannade hemma och hade mysdag istället och passade på att göra lite saker som behövde göras. 
Men idag så är han där och jag ska passa på att jobba. Har börjat litegrand men tog en liten paus. Väntar även på mina böcker till den sista kursen som startade i måndags så att jag kan börja med den. Efter detta så hoppas jag verkligen att mitt gymnasiebetyg är helt och hållet klart för det är rätt så svårt att få ekonomin att gå ihop när man inte får några pengar från CSN.
 
Bjuder på en bild från en varmare vinterdag än denna 

När det inte syns på utsidan hur man mår på insidan

Jag är en introvert tänkare, på gott och ont, och tycks alltid hamna i situationer där jag funderar på det ena och det andra. Det goda i det är att jag lätt kan få tiden att gå, vilket gör att jag sällan ser en lång väntetid som något jobbigt. Men det negativa är att jag lätt hamnar i tankar och glömmer/struntar i det jag ska göra på grund av det. 
Ett tillfälle då min tänkande sida verkligen är bra att ha är när jag är på väg hem efter att ha lämnat Casper eller när jag ska hämta honom. Det får det att gå så mycket snabbare att gå och dessutom så kan det underlätta sedan när jag kommer hem, i alla fall de gånger som jag tänker på vad jag ska skriva på en uppgift till skolan eller om jag ska skriva här. Precis så var det med det jag ska skriva nu. Detta började som en fundering som sedan utvecklades till att jag ville skriva om det och funderade då hur jag skulle lägga upp det och nu sitter jag här, och skriver om det. 
 
Jag minns inte exakt hur jag kom fram till ämnet i mina tankebanor men det slutade i alla fall med att jag tänkte på hur långt vi har kommmit i utvecklingen i vissa steg och hur långsamt det har gått i andra. Det jag pratar om är då hur vi accepterar/förnekar psykisk ohälsa. 
Nu kan jag bara relatera till mig själv och mina egna erfarenheter så någon får gärna rätta mig om jag har fel. 
När jag tänker på att vi inte har kommit så långt i utvecklingen så menar jag med accepterandet. För idag pratas det om psykisk ohälsa som aldrig förr men trots det så är det många som inte blir accepterade. Jag tänkte många gånger, de stunder som jag inte alls mått bra, att det varit så mycket lättare om det bara var ett ben som var brutet. För det skulle folk kunna se. Det skulle de kunna acceptera. 
Dessutom så tycks det alltid vara så lätt för folk att trycka ner en person som inte mår bra psykiskt, för varför göra det bättre när man kan göra det sämre? Jag kan nästan garantera att det är någon som har fått höra något i stil med "jaha du har gått in i väggen? Ja jag är också stressad och har mycket att stå i ibland men inte stannar jag hemma och drar täcket över skallen för det! Jag biter i det sura äpplet och går till jobbet."
Eller det här: "Du vet att det alltid blir bättre när du är på plats". Och ja, så kanske det är, för vissa. Men då vi alla är unika så finns det inget som är svart eller vitt, det finns inte en sak som fungerar för alla. Något som jag snabbt insåg efter förra årets KBT där jag fick testa mig fram för att hitta något som fungerade för mig. Idag mår jag bra, idag kan jag hantera min ångest mycket bättre. Då mådde jag dåligt, då trodde jag att jag, eller någon annan, skulle dö. Varenda dag. 
Jag hade den ena sjukdomen efter den andra, trodde jag. Mina släktingar hade den ena sjukdomen efter den andra, trots att de mådde bra!
Sedan var jag så rädd. För allt! Hela tiden var jag rädd. Fick panik, under en period, av att vara ensam hemma efter klockan 19.00. Jag kände mig uttittad och förföljd och precis under den perioden så jobbade Robert kväll/natt och kom hem riktigt sent. De kvällar som jag då lyckades masa mig upp innan han kom hem, för av någon anledning kunde jag inte ta mig upp om jag gått ner efter nattning av Casper, då somnade jag direkt som jag hörde hans nyckel i dörren. Det tog inte ens 10 sekunder!
Jag är så glad att jag slipper det här idag. För nu vet jag vad det beror på. Det beror på min ångest. Så nu när jag märker att jag börjar gå tillbaka i gamla mönster igen så tar jag istället tag i det. Sorterar ut det som bekymrar mig, hanterar det på det sätt som det behöver hanteras (vilket kan vara allt från att gråta ut till att intala mig själv att det inte är så hemskt som jag tror). 
Detta önskar jag att de personer som inte förstår fick se. Jag önskar att de kunde vara i min kropp och i min hjärna när jag mår såhär. Eller rättare sagt mådde såhär. Jag önskar att de kunde förstå hur utmattad man blir av att hela tiden vara rädd och orolig. Jag önskar att de fick uppleva känslan som tankarna skapar. Paniken när man tror att någon ska dö. När man tror att ens barn ska dö. Eller när man tror att man själv har en obotlig sjukdom. Och det spelar ingen roll vad andra säger. Tanken måste få passera innan man kan släppa det.
Jag känner redan fördomarna komma. Hur folk vill att jag ska låsas in i ett ödsligt rum med bara en madrass som sällskap. För hur jobbig kan inte en sådan människa som jag vara att umgås med om jag funkar på det här sättet? Men om jag ska vara ärlig så är det nog bara jag, och Robert, som vet hur jag egentligen har mått. Så bra blir man på att dölja det för andra. 
Men som sagt, hade de som lägger tid och energi på att trycka ner dessa personer insett det här hade de inte gjort det värre. För vi ser aldrig en person med brutet ben få klagomål från en som inte har några. Den personen skulle aldrig säga "Fan vad töntig du är, du har ju ben att gå med så använd dem istället! Se på mig som inga ben har" (Fast vem vet, även detta kanske har förekommit). 
Jag önskar att det vore så enkelt som med Alfons Åberg och hans spöken. Jag önskar att hans pappa haft en ramsa till oss med psykisk ohälsa också. Att istället för att säga "Stick du stygga spöke, för du finns inte" kunde säga "stick du stygga ohälsa, för du finns inte" och sedan skulle den vara borta lika snabbt som den kom. Eftersom den inte är på riktigt. 
Men tyvärr så är den på riktigt. Och ingen ramsa i världen kan ta bort den. Det krävs jobb. Det krävs vila. Det krävs samtal, vänner, familj, god mat eller vad som nu kan tänkas behövas för att må bra. För alla är vi olika. Alla reagerar vi därför olika på de prövningar och händelser vi utsätts för. 
Och även om den psykiska ohälsan inte syns, så finns den.
 
 

Jag är väl inte bitter? Eller?

Önskar att jag kunde lägga ner mer tid på att skriva här eftersom jag älskar att skriva, gärna vill bli bättre på det och tycker om att gå tillbaka och kolla över vad vi har gjort flera år tillbaka. Men på slutet känns det som att jag mest bara har skrivit när jag är irriterad över något eller när något negativt har hänt. Hur kommer det sig då? Jo eftersom jag alltid sitter och maler tankar när jag behöver göra annat så måste jag få avreagera mig på något sätt innan jag kan släppa det och bästa sättet, för mig, att göra det på är att skriva av mig.
 
Det jag tänker skriva om idag är något som jag egentligen inte behöver lägga tid och energi på men ändå så gör jag det. Varför? Ja det kan man ju undra. 
Som jag har nämnt ett otal gånger förut så gick jag och Robert igenom en jobbig period med barnlöshet. Det blev en lång väntan först innan vi ens fick hjälp, 3 år faktiskt, och sedan så tog det ytterligare ett år innan ett positivt besked. Totalt 5 år och 8 månader försökte vi innan vi fick ett plus med hjälp av IVF. För många är detta lite och för andra är det längre. Oavsett vad var det jobbigt och tärande för oss. 
Trodde däremot inte att jag skulle stöta på en massa hat när jag sedan blivit gravid men många var nedlåtande mot oss, på ett eller annat sätt. 
En av dem var en kvinna som vi ibland har umgåtts med. Hon sa till Robert att vi gått före i IVF-kön, att vi fuskat oss till vår plats och inte förtjänade vår graviditet och vårt barn, nått åt det hållet. Jag kunde inte släppa det och spatserade dit direkt. När jag kom fram till huset hade Robert och CO som var där blivit hemskickade så jag fick aldrig komma in. Skickade ett meddelande till henne och frågade vad fan hon pratade om för dynga. För det första är det omöjligt att gå före i någon jäkla kö! Det som hände med oss var att jag tog hormontabletter i ca 10 månader. Sedan gick vi vidare med undersökning på IVF-kliniken i Umeå som nu heter Livio fertilitetscentrum. De sa att det kunde ta mycket lång tid innan vi fick komma igång, allt berodde på vilka som var före oss och hur de prioriterades utifrån vad det var som gjorde att man inte kunde bli gravid. 
Jag är än idag osäker på vad det är som gör att jag inte kan bli gravid naturligt. Jag vet att det beror på mig och att det har något med avsaknandet av ett hormon att göra. Minns knappt mitt första möte i Skellefteå eftersom det var så omtumlande och jobbigt men det jag minns var att de berättade hur det gick till när en graviditet tog fart. Att ägget behövde ett hormon för att kunna fästa. Ett hormon som jag saknade. De visste inte om det kunde komma tillbaka naturligt eller om jag aldrig skulle få det.  
Jag har hört att det kan bero på att jag är för tidigt född men samtidigt så finns det inga vetenskapliga bevis på det vad jag vet. 
Hur som helst så fick jag sedan ett telefonsamtal bara veckor senare att ett par hade hoppat av, förhoppningsvis blev de gravida på naturlig väg! De undrade då om vi ville komma in och börja vår IVF. Om inte skulle vi få vänta 3-4 månader till trodde de. Detta var i slutet på november och de sa att det kunde bli tajt med tid på grund av juluppehåll och allt men om min mens kom i bra tid så skulle det inte vara några problem. Såklart blev den lite sen men därefter så satte vi igång. Ett par veckor innan jul så gjorde vi både äggplock och återinförande av ägg och på julafton 2015 testade vi positivt.
Så vi gick inte före i kön genom att lura andra par. Vi blev erbjudna en plats och tackade ja. Vad skulle vi ha gjort? Sagt nä vi vill inte eftersom det kanske finns andra därute som försökt längre än 5 år och 8 månader som förtjänar det mer? 
Sedan hade vi turen att lyckas på vårt första IVF-försök. Jag vill verkligen inte få det att låta som skryt men för mig är Casper fortfarande ett mirakel! Han är den bästa som finns i hela vida världen och jag är så stolt över att få vara mamma till just honom. Hur mycket jag än försöker förklara så kommer alla ord i världen inte att räcka till för att berätta hur mycket jag älskar honom, hur underbar han är och hur mycket kärlek han ger mig varje dag bara genom att säga mamma, le på sitt speciella lilla vis, ge mig en kram eller bara vara sig själv. 
Vi var så glada över graviditeten men samtidigt så hade jag varit deprimerad, och sjukskriven, innan vår IVF. Jag mådde fortfarande dåligt när jag fick höra det här. Det + hormoner fick mig kanske att reagera lite mer på hennes kommentar än vad jag borde ha gjort. 
Men även idag så kan jag inte släppa det hon sa åt oss. Och det tär så fruktansvärt. Många sade att hon själv genomgick en barnlöshet och jag vet hur det känns. Men samtidigt så tycker jag att hon kunde ha hållt vissa saker för sig själv.
Hennes bortförklaring var sedan att Robert har sagt att vi gjort det, något som inte ens var en gnutta sant. Fanns ju till och med andra som satt där som inte hört Robert säga något alls om det utan istället hade hon sagt att hon hört det men inte ville säga från vem...
 
Som om inte detta skulle vara nog så kom kvinnans bröder till oss och hälsade på, dagar, veckor eller kanske nån månad, efter denna händelse. Jag minns inte exakt. De började med att säga grattis. Men sedan så satt de och pratade om hur egoistiskt det var att sätta barn till världen med  tanke på hur den ser ut idag. Att föda ett barn och låta det växa upp idag var det dummaste man kunde göra och de skulle aldrig vara så korkade att de gjorde en sådan sak. Så de tänkte vänta tills dess att allt i världen blev bättre, går vi tillbaka i tiden så ser vi att det alltid funnits krig, våld, elände m.m. så jag vet inte hur länge man i sådana fall ska vänta. Och hur definierar man bättre? 
Nä men egoistisk och korkad det var vad jag var!
 
Nu har deras syster fått sitt första barn och jag kan inte hjälpa att känna mig lite bitter. Hennes bröder prisar henne till skyarna för att hon fått barn och visst har de försökt länge är det kanske inte så konstigt att de är glada för hennes skull. Men när jag var gravid så var jag dum, egoistisk och korkad? 
Jag borde inte bry mig, det är inte min ensak om vad andra gör, men känslan med bitterhet sköljer över mig och vägrar lämna min kropp. 
Får även dåligt samvete över att vilja ha ett syskon till Casper i framtiden. Kommer vi få skit om vi genomgår ett syskonförsök med hjälp av IVF? Kommer vi få skit över att inte bara ha satt ett barn till denna hemska värld utan två? 
Men återigen. VARFÖR BRYR JAG MIG? Varför kan jag inte bara skaka av mig det hela? Varför inte bara ta det folk säger med en nypa salt istället för att gräva ner mig i det tills jag mår ännu sämre över det hela? 
Jag vet inte. Jag har inget vettigt svar på det. Jag önskar att jag kunde säga åt hjärnan att bara släppa det. För jag har så mycket att vara stolt över som borde överösa detta hat och skölja bort det förevigt. Men ändå så stannar det kvar.
För att gå in på ett sidospår så tror jag, eller jag är nästan säker på, att jag kände mig osäker på min graviditet, inte kunde vara glad över den och skämdes över den på grund av denna händelse. Det tog nästan 7 månader in innan jag kunde börja känna glädje, inte skämmas över att säga ordet gravid och längta efter Casper. Och det låter kanske konstigt med tanke på hur länge jag längtat efter ett barn. Men jag kände hela tiden som att jag gjorde något som var fel. Jag förstod aldrig varför men när jag går tillbaka och tänker på dessa kommentarer och än en gång börjar känna som jag kände då så är jag säker på att dessa var en bidragande faktor. 
 
Men jag får titta på min underbara son, min största ögonsten och världens bästa varelse. Han får mig att förstå att varje val jag har gjort som tagit mig ett steg närmare honom var värt det. Oavsett vad andra människor säger eller tycker om det. 
Han gör mitt liv så mycket bättre!
 
En av få bilder från min graviditet. Allt tack vare några dumma kommentarer och dålig självkänsla.

3 födelsedagar och en "spontantripp"

Tycker att det har varit så mycket negativa inlägg på denna blogg på sistonde så jag tänkte att jag skulle sätta mig ner och berätta om lite roligare saker som har hänt den senaste tiden. För även om det har hänt mycket som varit tråkigt så är det ju även en del roliga saker som stått på schemat. 
 
Casper 2 år
Den 19 augusti så blev Casper 2 år och det är ofattbart att det redan är 2 år sedan (i skrivande stund nästan 2 år och 2 månader!) som Casper kom till världen och till oss. 
Födelsedagen firade vi i Storarmsjö hemma hos Roberts mamma och det kom lite folk dit i omgångar, vilket Casper gillade eftersom han då fick fika flera gånger.
Jag gjorde blåbärscupcakes med blå frosting, strössel och fiskar på. Tanken var att vi skulle ha ett fisketema men det hände så mycket med Novas bortgång att motivationen helt försvann från min sida och sedan är det inte så lätt att planera och pynta när man inte är i sitt eget hem och kan bestämma dagar innan hur man vill ha det. Men nästa år kanske.
Mamma, brorsans tjej Ida, Sandra, Mattias, Alma, Elliot och Jesper kom också från Vännäs för att fira Casper. Och på kvällen kom Roberts mormor och hennes karl. 
När kvällen sedan kom var Casper riktigt trött kan jag lova. 
 
 
 
Jag 27 år
Börjar närma mig den åldern då jag snart slutar fylla år. Då andra säger att livet börjar efter 30 så gruvar jag mig nå fruktansvärt att närma mig den siffran. Jag menar jag har ju knappt utbildning eller jobb. Men lovade att detta inlägg inte skulle ha några negativa inslag så släpper det för nu. 
Min födelsedag var då den 20e augusti, dagen efter Caspers. Dagen började med att jag fick bära in alla saker i bilen medan Robert och Casper tog en tur med fyrhjulingen på gården. 
När allt sedan var packat och Torgny och överbliva cupcakes lämnade i Vännäs så åkte vi vidare mot Umeå. Vill inte gnälla nu men trodde ju att det var jag som skulle få välja mat denna dagen men Robert tyckte annat vilket slutade med att vi åt från kebabvagnen till lunch ( de har däremot riktigt god kyckling så det blev inte någon större besvikelse, enda jobbiga var alla fåglar och var någon ynka centimeter ifrån att bli träffad av fågelbajs). 
Sedan gick vi vidare till H&M så att jag kunde köpa nya pyjamas till Casper för det presentkort som han fick på sin födelsedag. Pyjamasar var något som han hade lite utav och som jag planerat att köpa så det passade utmärkt!
Tänkte även köpa byxor till mig själv för mitt egna presentkort men med två killar som lätt blir rastlösa inne på klädaffärer så fick jag nöja mig med grejerna till Casper. 
Vi hann även med en kortare sväng till Lagerhaus där jag hann rädda en hel hög med glasgrejer från att falla i golvet efter att Casper ryckt tag i dem. Paniken i den stunden!
Resten av dagen spenderade vi på Ersboda där vi både besökte ReBuy, en riktigt stor Second Hand-affär, samt åt middag på McDonalds (återigen så kan jag inte påstå att det var jag som valde, men god glass hade de i alla fall).
Vi åkte sedan raka vägen hem efter att vi hämtat Torgny. När vi kom hem så kom pappa och Lea förbi. Tråkigt nog hade jag inget fika att bjuda på mer än några kex vilket känns lite tråkigt när man ändå fyller år. 
 
Roadtrip, ny båt och överraskande besök!
Helgen efter min och Caspers födelsedag så fick Robert för sig att sälja våran båt som vi haft i 4 år nu. Och såklart var tanken då att köpa en ny sådan.
Den första han hittade låg i Skåne med efter en del grubblande och med tanke på att vi skulle behöva köpa med oss eller låna en båtvagn för att ta den så var det inte längre intressant.
Istället så hittade han en i Frändefors som vi åkte ner för att köpa. Så på torsdagen den 6e september så började vi resan. Vi åkte sjukt tidigt, strax före klockan 05.00 och kom sedan ner till Stockholm vid 13.00 tiden. Vi lyckades, tack vare ombyggnaderna i Slussen, att få fel på GPS-sändningen på väg ut till Gustavsberg och hamnade istället på Drottninggatan. 
Efter en massa snurrande mitt i centrum så lyckades vi till sist ta oss dit och det första vi fick göra var att införskaffa nya skor till Casper eftersom Robert (som såg till att Casper hamnade i bilen medan jag gjorde det sista) glömde hans skor hemma. 
Fanns inte jättemycket alternativ i Caspers storlek men när han såg ett par neonrosa så stod det klart vilka han skulle ha. 
Vi sov sedan hos min ena bror Göran för att kunna fortsätta resan tidigt dagen därpå. Fick träffa min andra bror Patrik, hans sambo och son Harry. Men också mitt syskobarn Joella och hennes dotter Keyla. Önskar att vi hade haft tid till att träffa fler personer eftersom det inte är ofta som man åker neröver men får bli en längre vistelse nästa gång.
På fredagen bar vi som sagt iväg till Frändefors för att köpa båt och denna morgon begav vi oss iväg vid 04.30. Casper somnade direkt om i bilen och sov i några timmar.
När vi kom fram så var det grått och tråkigt men Casper var nöjd. Han fick både leka med en supergullig liten hundvalp och titta på båt. 
Efter detta begav vi oss vidare mot Åmål för att köpa ett par nya djupriggar till båten innan vi åkte hemåt igen. 
Blev betydligt fler stopp på vägen hem eftersom ingen utav oss var lika taggade på roadtripp som dagen innan. och när det var kanske 10-15 mil kvar så tyckte Casper inte alls att det var roligt längre. Men i det stora hela så måste jag säga att han var otroligt duktig! ♥
 
 Vi kom hem rätt så sent på natten och somnade nästan direkt. Casper ville ligga en liten stund och kolla på allt från skotrar till fiskar på Roberts telefon innan han själv sa till att de var dags att sova och började masa sig iväg till sin egen säng. 
Dagen efter (lördag) så gjorde vi lyxfrukost med kokta ägg och pannkakor och direkt efter frukosten fick vi besök av en annan av mina bröder, Anders. Han hade med sig sina två barn Bella och Alexander och Casper lekte med dem hela dagen. Både hos oss och hemma hos våran pappa som bjöd på fika. 
 
 
 
 
 
 
 
Pappa 70!!
Fredagen den 21 september var det dags för kalas igen. Hade under några veckor suttit och planerat pappas 70-årsdag och kan lova att det inte varit lätt tillsammans med heltidsstudier, ett tvååring, lite recensioner mellan varven och ett hus som också måste tas om hand. Men jag tycker däremot att dagen blev lyckad. 
Vi hyrde en lokal några kilometer härifrån. Efter att vi varit dit och inspekterat så inväntade vi Daniel, handlade massa gott och hämtade ut den gigantiska smörgåstårtan som vi sedan for och lämnade. 
Pappa skulle sedan komma hem till oss vid 17.00 för att fika, var i alla fall det jag sade åt honom. Han höll sedan på förstöra hela överraskningen när han kom en timma tidigare och vi fick knuffa in Daniel i duschen och gömma honom där. Casper pekade hela tiden ditåt och sade hans namn och ibland så är jag glad att han inte kan säga saker med 100% korrekt uttal. Eller i alla fall att pappa inte förstod vad han menade. 
Vi skyndade sedan iväg till lokalen igen och fixade i ordning medan Robert åkte hem och inväntade pappa och hans särbo Lea ytterligare en gång. 
Tråkigt nog kunde inte Anders komma men det är en bit att köra och eftersom han redan varit ner en gång denna månad så förstår jag honom. 
Vi hade en supertrevlig kväll i alla fall och jag hoppas att pappa blev nöjd i det stora hela. Hade jag haft bättre resurser, mer tid och fler kontakter så hade jag gjort det ännu bättre!
 
Dagen efter lyckades jag övertala Daniel att stanna kvar så vi for hem till pappa och åt lunch och fikade. Sedan var min andra bror Göran (inte han från Stockholm) där med sin fru och deras son William. 
Casper hade sedan fått för sig att han skulle sova över hos pappa och vägrade därför följa med hem till en början. 
Kvällen avlutades sedan med mikromat och fryspizza, kortspel och massa surr med min älskade lillebror. Tänk att jag en gång i tiden bråkat som en tok med denna människa men nu inte skulle kunna tänka mig att leva utan honom. Ofattbart!
 
 
 
 

2 år har gått! Vila i frid ♥

Jag kan inte förstå att det redan har gått två år sedan du lämnade oss. Jag tänker ofta på den där dagen och på hur jag tog emot det där samtalet där jag fick veta att du inte längre fanns bland oss. Det var som en chock som sköljdes över mig och det är än idag svårt att förstå att du inte längre finns, och att du aldrig kommer att göra det!
 
Du var framförallt en vän till Robert men jag ser ändå dig som en vän även till mig. Och du var en sådan person som blev mer än bara en bekant, du blev nästan som en familjemedlem.
För det är komiskt egentligen hur en del personer kan komma in ens liv och sedan försvinna lika snabbt som de kom. Det är som att de inte gett en så mycket och snabbt glömmer man deras namn och utseende. Sedan finns det dem som kommer in, är med ett tag och sedan så växer man åt olika håll. Minnena finns alltid kvar och träffas man så är det lätt att ta vid där man slutade för att sedan gå åt varsitt håll igen tills nästa gång man ses.
Men sedan finns det sådana som kommer in för att stanna, de är med år efter år och deras vänskap innebär att de inte behöver knacka på dörren innan de kommer in utan de rycker upp den, tjoar fram ett hej, tar något i kylen, sätter sig i soffan och snor tv-dosan ur handen på dig och byter lite halvfräckt kanal samtidigt som de frågar om du haft det bra sedan sist (vilket lika gärna kan ha varit dagen innan).
Du hörde till den kategorin och det är personer från denna kategori som är svårast att mista. De som kommit så nära att de känns som att de alltid funnits. Som om de skulle tillhöra samma familj som en själv.
 
Jag hoppas att du förstår att vi alla saknar dig och jag önskar att Nova nu är i tryggt förvar hos dig och Dan. Två hundälskare var ni och med er båda vid sin sida så vet jag att hon har det bäst!
Vila i frid älskade vän! ❤
 
 
 

Nervositeten börjar...nu

Jag har beslutat mig för att fortsätta plugga, trots att allt är emot mig. Men det har gått så bra och med ett A på mitt förra uppdrag så känns det dumt att bara ge upp. Denna utbildning, trots att jag bara läst 25% av den, har redan gett mig så otroligt mycket och jag hoppas att jag kommer få lära mig mer matnyttigt som jag kan ha nytta utav på en framtida arbetsplats.
 
Skickade precis in mitt sista uppdrag och nu fattas det bara en examination som jag ska sätta mig ner och kolla tider för nu på en gång. 
Dessa är alltid värst eftersom jag har så mycket lättare att uttrycka mig skriftligt än vad jag har muntligt, mest för att jag då kan sitta och formulera meningen som jag ska skriva en kvart innan jag gör det. Men när det kommer till talet så är det ingen som orkar vänta på att jag ska sitta och välja bland ord.
Men det ska säkert gå bra. Måste bara hitta igen det förbaskade headsetet och se om det ens fungerar att använda. Sist jag läste på distans så fick jag låna Daniels men eftersom han själv har behov av det och jag inte var säker på när vi skulle besöka Vännäs nästa gång, var nämligen där nu i helgen, så kunde jag inte heller låna med mig det hem. 
Sedan får jag hoppas att Casper inte kvaddat mitt allt för mycket nu när han lekte med det sist. 
 
Kan verkligen inte beskriva hur nervös jag är efter att ha skickat in det här senaste uppdraget. Och trots att jag alltid tänker innan jag börjar en kurs att jag glädjer mig bara jag får godkänt och kommer ett steg närmare det där betyget som jag så gärna vill ha så är det som att något väcks inom mig, och framförallt efter förra uppdragets höga betyg. 
Jag ger mig inte förrän jag själv känner att jag ligger på en hög nivå, det är som att studierna väcker en perfektionist inom mig som jag intevisste fanns!
Så nu återstår det bara att se hur det går. Innerst inne är jag nöjd över ett C men ett B har jag som mål att få och får jag ett A så tror jag det blir svårt att hitta någon lyckligare än mig. Som mål på hela kursen har jag i alla fall satt ett B så får se hur det blir med det efter den muntliga examinationen!

Det är inte lätt att hålla motivationen uppe!

Jag vill bara få klart det där förbaskade gymnasiebetyget! Kanske kommer jag inte få ta studenten som jag alltid önskat att jag skulle få göra. Och nä, ingen kommer att bjuda mig på någon bal där jag får stoltsera fram i en vacker klänning. Men betyget är jag väl ändå värd? 
Tydligen inte!
Det låter som att det borde vara den enklaste saken i världen att få det avklarat? Men för mig har det tagit flera år! Och det beror absolut inte på att jag att jag har några problem med att studera utan mer för att jag sällan fått chansen till att göra det. 
Jag började egentligen innan jag sökte till undersköterskeutbildningen 2012 med att läsa matte, svenska och engelska på halvdistans. Både för att ha något att göra tills jag bestämde mig för vad jag ville göra och sedan ville jag testa på hur det var att läsa på komvux jämfört med gymnaiset. Matten blev för jobbig, återigen inte för att jag har svårt för studierna (matte har aldrig varit några problem för mig) utan för att det var den enda kursen som jag skulle läsa tillsammans med gymnasieelever och därför avstod jag hellre, trots att jag var äldre än dem, även om det bara var 2-3 år som skilde oss åt. 
 
Gick sedan undersköterskeutbildningen som jag idag ångrar djupt. Den ger mig inget när jag känner att jag inte kan jobba inom det. Utan ett stressigt jobb som vikarie ser jag mer som ett tvång än något som jag längtar efter att få göra.
Vem vet, dagen då jag inte har något annat val kanske kommer och måste erkänna att den känns väldigt nära just nu. 
Låter så bortskämd när jag tackar nej till ett vikariat inom vården men så fort jag tänker på det så är det som att en stor hand kramar om mina revben, direkt, och hjärtat slår snabbare, pulsen ökar och andningen blir svårare. 
Jag vet egentligen inte vad det är som får mig att känna såhär, inte fullt ut. Men känslan försvinner inte och kanske är det stressen över att återigen sjunka ner i ångest och depression som gör det? Var ju trots allt när jag jobbade inom vården sist som den dök upp och även om det kanske inte helt berodde på jobbet så är det det som hjärnan fortfarande förknippar känslorna med.
 
Men åter till studierna. 
Både medan och efter jag läste till undersköterska så pluggade jag även lite annat som kunde komplettera betyget. Svenska B till exempel. Det krävdes av mig att kunna den kursen och detsamma gällde Data A som senare inte spelade någon roll då den inte längre får räknas med. 
Läste även Barn- och ungdomssjukvård under sommarlovet efter första terminen för att i framtiden ha förtur till att bli barnmorska. Men när praktiken sket sig så fick jag varken betyg i den eller i Sjukvård vilket gjorde att min slutgiltiga utbildning bara blev vårdbiträde. 
 
Året jag blev gravid med Casper, d.v.s. 2015, så bestämde jag mig för att plugga på vårterminen. Visste att barn förhoppningsvis låg närmare än tidigare eftersom jag i januari samma år började med Pergotime. 
Något som i slutändan inte alls gav mig några barn utan bara en hel hög med biverkningar som sedan gjorde att jag blev sjukskriven under hösten. 
Men på våren så läste jag upp tre stycken betyg för att få mitt gymnasiebetyg avklarat, och läste då Skrivande, Litteratur och Historia. 
Här blev det sedan twist mellan två olika studievägledare, den i Åsele och den i Vännäs, om jag skulle satsa på gymnasieexamen eller slutbetyg. Den ena krävde att jag var klar innan juli och den andra krävde gymnasiearbete. 
Eftersom jag sedan blivit sjukskriven lagomt till att skolorna började på hösten så orkade jag aldrig ta tag i det där. Jag fokuserade mest på att ta mig upp ur sängen innan 12.00 på dagen för att åtminstonde klä mig innan Robert kom hem. 
Allt kändes skit och även om mycket av det dåliga måendet kom som en biverkning från tabletterna så får man tänka att jag och Robert försökt skaffa barn i nästan 5 år innan jag fick börja med dem och sedan fungerade inte det heller. 
IVF kändes då som ett nederlag men är idag glad att jag fick den möjligheten i december 2015 och sedan fick bli mamma till min underbara Casper i augusti 2016. 
 
Valde sedan att kontakta skolan igen tidigare i år. Jag ville veta hur det låg till och fick till ett möte med studievägledaren här. Nu har det betyg som till en början skulle tas bort 2015 kommit tillbaka och gäller till 1 januari 2020 eller nått sånt och tänkte genast att då måste jag vara klar om det bara fattades 3 kurser sist!
Men med förlängningen kom även andra kurser som jag tidigare läst att räknas bort och började därför för 23 dagar sedan att läsa mina 4 sista kurser, där den första snart är klar. Detta är en mer än vad jag behöver men eftersom den ingår i ett administratörpaket och bara tar en månad extra så tänkte jag att jag kör fullt ut!
 
Att jag desstuom praktiskt taget blivit lovad CSN att få studiestartsstöd på ca 9500 kr i månaden gjorde bara ett redan fattat beslut enklare. Men idag vet jag att jag inte kommer att få det där stödet...
Varför? Ja trots att jag pratat med 2-3 personer under våren och säkerställt att ingen av skulderna hos dem skulle ställa till det med detta studiestartsstöd så har det ändå gjort det!
Fick sedan under måndagen och tisdagen denna veckan ringa runt, till hela CSN känns det som. Pratade med 5 olika personer, fick 5 olika svar. Det sista är det mest trovärdiga eftersom det var kvinnan som hade hand om detta stöd och visste därmed allt om det.
Frågade hur det kom sig att jag blivit lovad, det enda som jag fick veta då som kunde ställa till det var tiden för ansökan. 3 år från senaste studier skulle ha gått så de rekommenderade mig att söka nu i höst istället för i våras som tänkt för att vara på den säkra sidan.
Fick till svar att jag måste blivit felinformerad och att det tyvärr inte var något som de kunde göra något åt...
 
Så nu sitter jag här igen. Jag är en person som vill studera för att kunna få jobb som inte är inom vården som vikarie men får inte studera (i alla fall inte med inkomst) på grund av en skitskuld jag fick som sjukskriven...(hade ingen SGI under den tiden heller då jag innan jobbat för lite).
Får jag däremot ihop 14.000 den närsta veckan är det lugnt (hur nu det ska gå). Men det är bara att inse att den summan aldrig kommer att ges till mig bara sådär. 
Kanske är det inom vården som vikarie ödet vill föra mig till. Är i alla fall så det känns eftersom det är det enda jobberbjudande jag fått sedan jag flyttade hit igen 2016. Och ja, jag har sökt en del jobb på vägen.
 
Pengar och stabil ekonomi behöver vi alla och jag har levt på ett minimum av den varan i 4 år. Ifall jag glömt det någon gång så har jag alltid haft de i bekantskapskretsen som påpekat för mig vilken liten igel jag är som lever på min sambo istället för att ta det jag blivit erbjuden, bita ihop och jobba till pensionen. Och vill jag kan jag ju alltid söka annat jobb under tiden. Så vad är problemet? 
Ja vad är problemet? 
I min värld ligger problemet att jag bara har ett liv! Jag har sett hur snabbt det kan tas ifrån en. Och jag har sett de som slösat bort det genom att jobba på jobb där de inte trivs och sedan ångrat nästan allt på ålderns höst. 
Men jag är inte en sådan. Jag vill inte jobba bara för inkomsten, även om den behövs.
Det jag vill är att göra sådant jag älskar och det jag älskar att göra är att skriva. 
Det jag vill är att inspirera Casper till att bli precis det som han vill bli och inte det samhället vill att han ska vara. 
Det jag vill är att känna en passion till mitt arbete och slippa känna att måndagen är min fiende.
Det jag vill är att få vara lycklig och faktiskt ha möjlighet att göra saker även för mig och inte bara det andra vill att jag ska göra!
Och det jag vill börja med är att få mitt gymnaisebetyg avklarat för att känna att jag fått bort ett av livets delmål!

När tiden inte riktigt räcker till

Vet inte hur många gånger som jag tänkt att jag ska sätta mig ner och skriva här och sedan blir det ändå aldrig av. 
Det känns som att tiden alltid rinner iväg och inte riktigt räcker till till allt som jag vill göra. När jag har tid till att göra precis vad jag vill så slutar det alltid med att jag inte kommer ihåg sådana här saker utan istället hamnar på soffan framför tvn tillsammans med Robert.
Och det är därför jag knappt skrivit en enda sak om sommaren som var till exempel, trots att jag har massor att dela med mig utav, och framförallt till mitt framtida jag. Så kanske får ta mig lite tid till att skriva någon dag och se hur mycket jag kan lyckas knåpa ihop!
 
 

Måste allt vara så svart eller vitt?

Precis ALLT med valet ger mig magknip och trots att jag läst igenom nästan alla partiers program så är jag om möjligt ännu mer förvirrad nu än tidigare vad jag egentligen ska rösta på. 
Sedan så blir det diskussioner om allt när det är valtider och mycket skit delas och människor som inte kan kolla upp faktan tror såklart på det som står. 
Jag gav mig in i min första diskussion idag om SDs politik angående fri aborträtt (som de vill sänka från vecka 18 till vecka 12), att föräldradagarna ska delas precis som man vill vilket gör att pappan går bet om sina "låsta" dagar som idag ligger på 90. Jag tyckte tidigare att detta borde finnas eftersom jag inte hade jobb och Robert var den av oss som tjänade pengar.
Idag tycker jag istället att det är bra att Robert har de dagarna vilket har gett honom mer tid med Casper och tid för oss som familj eftersom han kunnat ta ledigt så att vi kunnat fara och hitta på saker tillsammans. Speciellt nu i somras. Hade jag tagit alla och gjort av med dem direkt hade den möjligheten aldrig funnits för oss.
Visst, det går att kompromissa själva men just då så ville Robert bara ha pengarna och jag  ville bara vara hemma. Kan erkänna att jag mådde så dåligt på grund av min ångest att jag hade svårt att släppa Casper ifrån mig och ville absolut inte söka jobb och tvingas till umgänge med andra människor! 
Idag känner jag inte så, även om jag än är starkt emot ett jobb inom vården eftersom det var där jag började må så här och rädslan över att må så där dåligt igen skrämmer mig. Nån dag kanske jag är redo för det jobbet men den dagen är inte idag. (Låter kanske bortskämd men har skrivit om detta tidigare och tänker inte gå in på det igen).
 
Sedan kom vi in på att de inte vill tillåta adoption till samkönade eller assisterad befruktning till ensamstående. Min morbror ansåg i princip att man får skylla sig själv om man blivit kär i en som gör att man inte kan få barn på naturlig väg.
Jag anser att man blir kär i en person och inte ett kön och att det inte borde hindra någon till lyckan över att bli förälder. Har själv genomgått en IVF och väntat år efter år på barnet som inte kom på naturlig väg. Hade jag varit ensamstående eller varit kär i en kvinna och SD styrt hade jag aldrig fått uppleva den lyckan som jag fick uppleva samma dag som Casper föddes.
 
Men det var egentligen inte det jag ville komma till med detta inlägg, detta blev bara en parentes av det hela. Utan det jag ville komma till, som också utgår från dagens politik, är hur svart eller vitt allt tycks vara.
Började redan för någon vecka sedan när jag läste ett instagraminlägg. En jag följer hade hälsat på tjejen som skolstrejkar för miljön. Hon inflikade hur stark denna tjej var som vågade tro på sin sak m.m. 
Var däremot inte så många kommentarer när jag läste men trots det så hade en person ändå tagit sig friheten att spy galla över både den som skrev och den 15 åriga tjejen. 
De kallades batikhäxor och att det var deras fel i princip att muslimer skulle ta över landet. Var värre saker också som jag gärna hade citerat korrekt men inte kan eftersom de kommentarerna togs bort rätt snabbt.
Hon som skrev inlägget resonerade däremot på ett mer moget sätt genom att förklara att genom den tonen får du inte fram det du vill säga på ett rättvist sätt, eller nått i den stilen. 
 
Det jag reagerade på är att varför måste det vara så svart eller vitt? Varför kan man inte argumentera för fler saker än en?
De pratade enbart om miljön men fick påhopp om att det var dem som gjorde så att fler skulle invandra till Sverige, trots att de aldrig ens nämnde invandringen.
Kan inte de som värnar om miljön också ha en åsikt om invandringen? Eller kan de som värnar om jämställdhet inte ha något att säga till om när det kommer till skolan, äldreomsorgen eller aborträtten? 
Får du bara ha en åsikt? Medan alla partier får ha massor?
Sedan sas det aldrig av denna influencer något om att hon skulle rösta på MP utan ville bara slå ett slag för våran miljö. Ville bara inflika det.
 
Var sedan med om en annan sak, som inte har med politik att göra utan som har med min kompis hund att göra. Hon hade låtit henne spåra och trodde först när hon skrev att hon fått kritik på bilden hon delat att det skulle gälla att hunden hade lite blod kvar runt nosen från spårningen. 
Det som stod var mycket sjukare och grundade sig i att en sällskapshund inte alls skulle få spåra för den skulle bara vara som sällskap. Detta skulle istället överlåtas till jakthundarna för det var deras jobb. 
Kruxet var bara att min kompis hund älskade att spåra och hon var duktig på det. Hon skulle även kunna bli eftersökshund vid trafikolycka eller skadeskjutningar om hon bara får träna lite mer tror jag. Men eftersom hon inte är av den rasen som de typsika jakthundarna är utan mer liknar en sällskapshund så var det inte rätt av min kompis att låta henne söka, enligt personen som kommenterade.  
Anser samma sak här som ovan. Varför måste det vara så svart eller vitt? Varför inte bara låta hunden, som lever betydligt kortare liv än oss, få göra det som den älskar?

Skulle vi ha använt Nova till fågelhund bara för att det var det hon mest hade i sig, om man går efter raserna, trots att hon mest älskade att lata sig framför kaminen och åka båt och skoter med Robert? 
Hundar är väl minst lika unika som oss människor ändå?
Och ja, jag kan redan höra kommentarer om att hon säkert hade velat jaga fågel om hon fått chansen. Kanske det, men hon mådde absolut inte dåligt över att leva som hon ville heller. 
Men tvingade vi inte henne till båt- och skoterturer då? Absolut inte! Hon tjöt när hon inte fick följa med på vintern de gångerna vi skulle på långsvängar med skotern och så fort hon hörde oss komma tillbaka hade hon kunnat klösa sig genom dörren hos den person hon råkade befinna sig hos den dagen. Kom personen ut med henne hoppade hon direkt upp och lade sig tillrätta på skotern.
Samma sak med båten, hon hoppade i och simmade efter några av gångerna vi åkte utan henne och hon skulle stanna på land med någon som skulle vara med henne, detta gällde främst de gångerna vi åkte över till stugan för att hämta/lämna något och inte alltid hade plats över. 
 
Känner att jag kan ha tappat tråden lite här med olika argument hit och dit men det jag menar är att varför måste det vara så inrutat på en sak? Varför kan vi inte ha åsikter om flera saker. Varför kan vi inte få göra flera saker? Precis som att hundar också borde ha rätt till att göra det som de gillar, trots att några kanske anser att en typisk jakthund inte alls ska få ligga i soffan och mysa med barnen en lördagkväll och andra kanske anser att en liten hund inte alls ska tillåtas till att spåra i skogen, utan att de två borde byta plats. 
 
 
 
 
 

Det är fortfarande svårt att förstå, vila i frid älskade grisen ❤

Idag har det gått två veckor sedan du lämnade oss Nova och det är fortfarande svårt att förstå att vi inte längre kommer få klappa dig, krama dig eller bara prata med dig och höra din svans dunka i golvet.
Därför har det varit så svårt för mig att skriva det här inlägget samtidigt som det är något som jag vill göra för att kunna gå vidare. 
Att säga att du bara var en hund skulle vara att nedvärdera dig, för du var så mycket mer än så. Du var den som startade våran familj och gjorde den komplett när det bara var jag och Robert. Och precis innan du lämnade oss så hade jag en känsla av att det inte kunde bli bättre. 
Men sedan blev du sjuk, och allt gick så fort att vi inte hade något annat val än att låta dig somna in. 
 
Räkningen kom idag och för första gången i mitt liv var det inte summan på den som gav mig magknip utan att få det svart på vitt, nedskrivet på ett papper, att du inte längre kommer att komma tillbaka till oss. 
I skrivande stund känns det som att jag aldrig kommer att bli glad igen. För sedan den dagen har en bit av mig fattats och just nu har jag svårt att tro att den kommer att komma tillbaka. Trots att jag ändå måste försöka intala mig att den kommer att göra det.
 
Jag började redan dagen efter med att skriva ner din historia och kanske kommer världen någon dag att få ta del utav den. Om inte så kommer det bli en historia att läsa upp för Casper när han blivit nog gammal att förstå den. 
Detta är det minsta som du förtjänar, för du var verkligen speciell och det vill jag att alla ska få veta. 
 
Vi fick 10 år tillsammans. 10 år av kärlek. 10 år av lycka och oändlig vänskap. Men också 10 år av mattjuveri (från din sida då), en egenskap hos dig som jag saknar när du inte längre finns med oss. En egenskap som jag än idag har i bakhuvudet i form av att jag alltid måste kolla så att det inte finns något framme som du kan tugga i dig när vi går ut.
 
Jag och Robert är sedan inte ensamma om att sakna dig. Du påverkade så många andra människor, framförallt Casper. Han var hos min pappa medan vi åkte till veterinären och när vi kom tillbaka och han inte fick se dig sitta i bilen så ville han genast veta vart du var någonstans. 
När vi kom hem så pekade jag mot himmelen och berättade att du nu var däruppe bland molnen. Han förstod men samtidigt tyckte han nog att du istället kunde komma och vara med honom istället. Så som ni har busat och framförallt de sista dagarna.
Du visade aldrig att du var sjuk och hade din juvertumör som snabbt växte sig stor inte varit synlig skulle ingen någonsin ha reagerat heller. 
Casper frågar fortfarande efter dig då och då och min största rädsla är att han kommer att glömma bort dig. För ni hade ett band som var minst lika starkt som det som jag hade med dig eller som Robert hade med dig. 
Men oavsett vad som sker så kommer vi alltid finnas där och visa alla bilder, berätta alla historier och dela med oss utav alla tokigheter som gjorde dig unik. 
Du finns i våran minnen och du finns i våra hjärtan. Idag, imorgon och förevigt ❤
 
 

Tillbaka till verkligheten

Kan inte fatta hur snabbt den här sommaren har gått samtidigt som det inte känns som att jag har gjort någonting under tiden som den flutit förbi.
Har även försökt att undvika att klaga på värmen eftersom jag längtat så mycket efter den, och för att jag är en person som fryser så fort det är under 20 grader ute ( vilket snabbt får mig att inse att jag bor på fel sida av jordklotet).
Men jag måste erkänna att det varit jobbigt vissa dagar och speciellt när hettan varit så stor att det känts som att den kramat om mig, hårt och ofrivilligt. 
 
Skrev en sommarlista innan sommaren också och har faktiskt bockat av en del saker på den, även om det är långt ifrån allt. Men innan snön hinner falla på från himlen så ska jag nog bocka av ett par punkter till. 
Ska sedan skriva om allt som jag faktiskt kan bocka av senare i veckan. Blev som lite mer tid på dagarna nu när Casper började dagis idag igen. Kändes däremot inte roligt att lämna honom där imorse då han blev så ledsen samt att jag fick lite ångest över om jag gjort ett dumt val som ska ha honom där 5 timmar om dagen 3 dagar i veckan nu, en ny tid som jag blivit tilldelat eftersom jag inte får välja själv förrän jag börjar plugga. 
Det är lika många timmar i veckan men kanske att jag borde ha mjukstartat med bara 3 timmar denna vecka?
Han blev som sagt ledsen när jag for men det gick över, även om han varit ledsen ett stund. Ena tjejen ur personalen hade sedan försökt ringa mig för att berätta detta men inte fått tag i mig då jag hade telefonen hemma och passade på att gå upp en sväng till pappa på vägen hem och höra hur han haft det. Han kom hem igår kväll efter att ha varit i Finland i nästan en månad.
Idag var även första dagen som Casper sov på dagis och även det hade gått bra. 1.5 timme blev det och det räckte tydligen för att vara speedad hela eftermiddagen och kvällen. Han somnade även ett par timmar senare än jag hade velat och trott så får se hur trött han lär vara imorgon bitti.
 
Så hur känns det då att vara tillbaka i verkligheten? Ja jag saknade Casper enormt mycket idag, har som blivit van att mysa med honom framför tvn efter frukost men nu blir det frukost och iväg till dagis direkt. Kanske blir det bättre när jag själv kommer in i rutinerna samt när jag börjar på att plugga om några veckor. 
För rutiner det är i alla fall något som jag gillar att ha igen. Även om jag inte gillar den delen där jag måste kliva upp tidigt, vilket Casper håller med mig om. Tur det bara är 3 dagar/vecka.
 
 
 

Vila i frid älskade Turbo ❤

Mitt nästa inlägg på denna blogg skulle bli om våran midsommar och våran resa till Arjeplog, inte ett sorgligt sådant om dig Turbo! ❤
Idag fick du somna in och mitt hjärta blöder. Det är nästan som folk säger att när du själv håller på att dö så sveper hela din livshistoria förbi dina ögon. När jag fick veta att du var dålig och skulle behöva avlivas var det ditt liv jag såg. Från den där första kvällen när jag sov i Roberts nya lägenhet för första gången och du som liten kattunge sov på min mage. Till de dagarna då du fick för dig att jag var fienden och hoppade upp och rev dig fast i mitt huvud för att visa att Robert var din och inte min. Jag gav däremot aldrig upp utan fortsatte att kela med dig, ge dig godis och klappa dig de säkra gångerna Robert var borta och du inte kände behov av att skydda din husse från mig. 
Åren gick och vi fick valpar och helt plötsligt kom du och Nova inte överens. Du fick därför flytta till min mamma och tanken var att du skulle få stanna där tills valparna fått nya hem. Men du trivdes verkligen och mamma trivdes med dig så du blev kvar.
 
Jag önskar verkligen att du fått slippa lida de här sista dagarna i livet och jag önskar att det hade gått att vänta till imorgon så att jag fått säga farväl. Men det fanns inget mer vi kunde göra för dig. Fina älskade lilla kisse. 
Veterinären anade hjärnblödning/stroke och att din tid nu var kommen. Till en början var jag enad med beslutet men nu gör det bara ont. 
 
Det enda som känns bra är att veta att din smärta är borta. Och kanske möter du någon däruppe som du känner igen och som kan ta hand om dig. Jag vet i alla fall två personer som kan. 
Vi kommer nu att begrava dig på ön, ett ställe du fick följa med till några gånger som liten/ung. Där kommer vi sedan varje gång att kunna hälsa på dig, även om vi inte kommer kunna klappa dig som förr. 
 




 
❤❤❤❤❤

Lycksele Djurpark

Igår så gjorde vi en mindre spontanresa till Lycksele Djurpark. Vädret var underbart och solen sken på oss hela dagen, vi slapp till och med där jobbiga blåsten som härjade här hela förra veckan. Däremot så hade lite utav den varan ändå varit välkommen då man gick runt och styrde barnvagnen i alla de backar som finns där. 
Casper var då mer än nöjd, trots att det var tomt på djur på vissa ställen. Han fick se en björn, vargar, sälar och kanske det som han blev mest glad över att få se, älgarna! Det tråkigaste djuret enligt oss men inte enligt Casper. 
Han fick dessutom mata en liten gris och klappa en get, synd bara att de små killingarna inte ville vara med oss där i barnens zoo men aldrig att jag skulle tillåta Casper göra som en annan pojke där vars pappa sade åt honom att gå in till dem så att han kunde fota, var i alla fall så jag uppfattade att han sa eftersom de pratade ryska eller något liknande språk. Han pekade vilket fall på dem och höll fram kameran och knäppte sedan massa bilder på pojken med den ena skrikande killingen efter den andra i famnen. Nä fy, hade vi bara pratat samma språk hade jag sagt åt honom!
 
Men vi fick en supermysig familjedag. Och sedan så var Lyckolandet öppnat också. Vi brukar alltid vara där så sent på säsongen att det alltid är stängt men nu hade de igång allt och eftersom det inte var högsäsong så var det inte heller så mycket folk där. Fick åka lite tåg med Casper vilket han verkade tycka om. 
Dagen kunde inte ha blivit så mycket bättre och även om jag fick fruktansvärt ont utav att gå och putta barnvagnen i alla backar så var det helt klart värt det.
Efteråt blev det en obligatorisk tur på Dollarstore, rörigt värre må jag säga nu när de håller på att göra om hela affären men det kommer bli så bra när de är klara. Sen blev det lite utemat innan vi begav oss hemåt.
 
Batterierna är nu laddade för en ny vecka och Caspers sista på dagis innan både han och Robert ska vara lediga ett bra tag. 
Dessutom kan jag även bocka av ytteligare en sak på våran sommar bucket list!
 
 
 
 
 

Grattis till vinsten älskling!

Idag stod fisketävling på schemat för Roberts del, men jag och Casper stannade hemma den här gången. När Casper blir lite äldre så kommer vi alla att kunna fara men medan han är liten, och gillar att sova ett antal timmar mitt på dagen, så får vi hålla oss hemma. Eller i alla fall på landbacken som svärfar alltid säger. 
Visst kan han sova i båten men gånger när det är tävling så är det rätt osmidigt. Dessutom fick jag ju passa på att jobba litegrand. 
Hur som helst så var det inte det jag skulle skriva om utan jag ville mest bara skryta lite om att min älskade pojkvän lyckades komma på andra plats av 31 startade båtar. 2500 kr rikare blev han och hans fiskekompis av den placeringen även om de bara var 85 gram ifrån att vinna första platsen som då skulle ha gett 5000kr!
Hade dessutom 9 båtar till startat så hade dessa vinstsummor dubblats. Men 2500 är inte fy skam må jag säga.